Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Gråfälls flykt. Af Selma Lagerlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRÅFÄLLS FLYKT
531
skogen, men du har inte en gång varit
inne i en skog.»
Gråfäll såg upp från klöfvern, som
han stod och tuggade på. »Jag ville
nog se skogen, men hur skall jag komma
öfver inhägnaden?» sade han med sin
vanliga lojhet. — »Nej, det blir väl
omöjligt för den, som har så korta ben»,
sade Kärr. Älgen tittade under lugg
ner på hunden, som hoppade öfver
inhägnaden flera gånger om dagen, så liten
han än var. Han gick fram till
stängslet, gjorde ett språng och var ute i det
fria, nästan utan att han visste hur det
hade tillgått.
Kurr och Gråfäll begåfvo sig nu inåt
skogen. Det var en skön och månljus
natt i slutet af sommaren, men inne
under träden var det dunkelt, och älgen
gick fram helt sakta. »Det är kanske
bäst, att vi vänder om», sade Kärr. »Du,
som aldrig förr har gått ute i vilda
skogen, kunde lätt bryta benen af dig.»
Då började Gråfäll gå fram hastigare
och med mera mod.
Kärr förde älgen till en trakt af
skogen, där det växte väldiga granar, som
stodo så tätt, att ingen vind kunde
tränga fram mellan dem. »Härinne bruka
stamfränderna dina söka skydd för köld
och storm», sade Kärr. »Här bruka de
stå under öppen himmel hela vintern
igenom. Du får det nog mycket bättre,
dit du kommer. Du får tak öfver
hufvudet och får stå i stall som en oxe.»
Gråfäll svarade ingenting, utan stod bära
och insöp den starka barrdoften. »Har
du något mer att visa mig, eller har jag
nu sett hela skogen?» frågade han.
Då gick Kärr med honom till en
stor mosse och lät honom se ut öfver
tufvor och gungflyn. »Öfver den här
mossen bruka älgarna fly, när de äro i
fara», sade Kärr. »Jag vet inte hur de
bära sig åt, men så stora och tunga,
som de äro, kunna de gå här utan att
sjunka. Du skulle nog inte kunna hålla
dig uppe på en så farlig mark, men du
behöfver det inte heller, för du blir
aldrig eftersatt af jägare.» Gråfäll svarade
ingenting, men med ett långt språng var
han ute på mossen. Han blef glad, när
han kände hur tufvorna gungade under
honom, jagade åstad tvärsöfver mossen
och kom tillbaka till Kärr utan att ha
varit nere i någon dyhåla. »Ha vi nu
sett hela skogen?» frågade han. »Nej>
inte ännu», sade Kärr.
Han förde nu älgen till skogens
ytterkanter, där det växte ståtliga löfträd:
ek, asp och lind. »Här bruka
stamfränderna dina äta löf och bark», sade Kärr.
»De anse sådant för den bästa föda,
men du tör väl få bättre i utlandet.»
Gråfäll blef häpen öfver de väldiga
löfträden, som hvälfde sina gröna kupor
öfver honom. Han smakade både på
eklöf och aspbark. »Det här smakar
beskt och godt», sade han. »Det är
bättre än klöfver.» — »Det var ju bra,
att du fick äta det då en gång», sade
hunden.
Därpå tog han älgen med sig till en
liten skogssjö. Sjön låg alldeles stilla
och blank och speglade stränderna, som
voro svepta i tunna, ljusa dimmor. När
Gråfäll såg den, blef han stående
orörlig. »Hvad är detta, Kärr?» frågade
han. Det var första gången han såg en
sjö. »Det är ett stort vatten, det är en
sjö», sade Kärr. »Ditt folk brukar simma
öfver den från strand till strand. Det är
ju inte att begära, att du skall kunna,
men du borde åtminstone gå ner och få
ett bad.» Kärr gick själf i vattnet och
började simma, Gråfäll stod kvar på
land en .god stund. Till sist kom han
efter. Han blef andlös af välbehag, när
vattnet smög sig mjukt och kyligt
omkring hans kropp. Han ville ha det öfver
ryggen också, gick så långt ut att han
kände, att vattnet bar honom, och bör-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
