Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Linnés porträtt. Af Karl Wåhlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LINNÉS PORTRÄTT
547
naturligtvis ett fåtal bland dessa. För min
del skulle jag önskat, att de grafiska
konsternas alster (kopparstick, stålstick, träsnitt
och litografier) varit förda som en särskild
afdelning (med hänvisningar till originalen)
i stället för att fördelas under de tre
ofvannämnda rubrikerna-, det hade då varit
lättare att öfverblicka de unika arbetena inom
målnings- och teckningskonst samt
skulptur.
Bilderna i denna årgångs femte häfte
kunna tjäna till åskådningsmaterial vid en
kort öfverblick öfver de märkligaste
Linnéporträtten på grundval af föreliggande
verk.
Det tidigaste är Martin Hoffmans i
Holland utförda oljemålning af 1737 i
helfigur i lappsk dräkt, som funnits i
tre nära öfverensstämmande exemplar, af
hvilka två befinna sig i enskild ägo i
Holland, under det att det icke kunnat
konstateras, hvart det tredje tagit vägen. Det
är efter det sistnämnda som engelsmannen
H. Kingsburys vackra mezzotintgravyr
(1795) är utförd. En i professor Tullbergs
ägo varande bröstbild af Linné i
blyertsteckning, som i hans bok för första
gången publiceras, antages af honom vara en
förstudie till Hoffmans porträtt. Säkert är
att det står i något sammanhang med detta
och tillhör samma tid. Af M. Hoffman
känner man för öfrigt intet annat arbete än
hans i gravyr utförda titelplansch till Linnés
Flora lapponica.
Två år senare, under Linnés vistelse i
Stockholm, målades den i samlingarna på
Hammarby befintliga vackra oljemålningen
af J. H. Scheffel, som är återgifven i
färgtryck i professor Tullbergs arbete. Samma
år hade Linné firat sitt bröllop med
läkaredottern Sara Elisabet Moræa från Falun.
Han framställes såsom en älskvärd ung man
med ett ljust och öppet anlete, klädd i en
parant röd dräkt med gula knappar och i
pudrad peruk, som på högra axeln slutar
i en nedhängande hårknut. Den flärdfrie
och pålitlige konterfej arens sympatiska bild
kan antagas gifva en god föreställning om
Linnés utseende vid denna tid.
Ett vittnesbörd om ett
vänskapsförhållande mellan två af Sveriges märkliga män
är Augustin Ehrensvärds i koppar stuckna
porträtt af Linné vid 33 års ålder (1740),
på hvilket efter gravörens namn läsas
orden: »arnica manu» (med en väns hand).
Den trettioårige Ehrensvärd, redan känd
såsom en lysande begåfning, hade samma
år blifvit sekreterare vid den nyinrättade
Vetenskapsakademien. Äfven om likheten skulle
lämna åtskilligt öfrigt att önska — man
har svårt att upptäcka något personligt drag
gemensamt med de mest tillförlitliga
porträtten — är det märkligt såsom det enda
kända porträttarbetet af den blifvande
fältmarskalken och såsom bevis på ett
konstnärskap, som afgjordt höjer sig öfver den
dilettantiska ståndpunkten. Rokokons sirligt
böljande snäcklinjer gå igen i kroppens
ställning, i armarnas rörelse mot den stödjande
boken, i draperiets hvirflande fall och i
perukens lockar. Att det såsom
stilprodukt uppskattades af samtiden framgår
också däraf att det efterbildats i två andra
kopparstick — af holländaren P. Tanjé
(1745 eller 46) och af tysken Bernigeroth
(1749) — i båda fallen med förändring af
ansiktstypen. På ett exemplar af det förra
har Linné själf antecknat den lakoniska
kritiken: »Improberas olikt». Såsom direkt
original för det senare antager författaren en i
hans ägo befintlig liten gouachmålning, som
med en viss grad af sannolikhet tillskrifves
N. Lafrensen d. ä. Den är emellertid så
osäker i det konstnärliga utförandet, att den
svårligen kan ha utgjort förebilden för
Bernigeroths i teckning och hållning betydligt
öfverlägsna verk. Sannolikt är den en svag
kopia af det original, som stått till
kopparstickarens förfogande.
Till samma tid (omkring 1747)
hänföras ett par teckningar af J. E. Rehn, som
hittills endast äro kända genom litografier
från 1830-talet (den ena af dem befinner
sig notoriskt i privat ägo i Sverige).
Särskildt intressant är helfigursbilden — den
enda ad vivum förutom Hoffmans målning.
Med högra handen för han till sina läppar
en lång holländsk kritpipa, ur hvilken
röken bolmar, och den vänstra glider utan
gester och ceremonier ned i det långa
rockskörtets sidoficka. Det är Linnés minst
»representativa» porträtt — ett stycke
svensk rokoko i hvardagslag, vida skild
från allt det siratliga i Ehrensvärds gravyr.
Det som intresserat konstnären har varit den
yttre apparitionen, figur, hållning och dräkt;
ansiktsdragen äro blott antydda med några
flyktiga streck.
Det har — tack vare en vädjan i
tidningspressen till allmänheten — lyckats förfat-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
