Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Den romantiske studenten. Randteckningar till litteraturhistorien. Af Klara Johanson. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
574
KLARA JOHANSON
bröderna rymma de innerligaste
själsbikter, vittnande om en obegränsad
hängifven tillit. Endast till denna vän törs den
unge mannen uttala sitt tungsinne, sitt
grubbel och sina mellanhafvanden med
döden. Man rättar ju ovillkorligen sin
brefstil efter adressaten, och det händer,
att Mallas känslosamma vemod och
analyserande böjelser ursprungligen angifvit
tonen, som dock föll sig naturlig nog
för en kringirrande dödskandidat.
Få sommaren for fru Silfverstolpe ner
till Östergötland för att göra bekantskap
med Kernells familj, enligt hans egen
önskan, men därmed var ännu icke all
rättfärdighet uppfylld.
En augustiafton 1825 inträdde i
Plåtens studerkammare en herre, som
uppgaf sig heta Lindblad och presenterade
sig som Kernells vän och släkting
(blifvande svåger). Hans ressällskap,
Öfverstinnan Silfverstolpe och professor Geijer,
som fördröjt sig i Nurnberg, skulle
komma efter följande dag. Platen fann
i denne Lindblad, som visade sig vara
kompositör, »en af de ädlaste
mänskor han i sitt lif träffat», och förde
honom genast till Engelhardts, där en
rikhaltig musikalisk underhållning
förekom. Lindblad spelade svenska
folkvisor. Till natten inlogerades han på
»Hvalfisken», där äfven de två andra
notabla resenärerna togo in. Fru
Silfverstolpe blef djupt uppskakad, när hon
fick veta, att hon bodde i Kernells
dödsrum.
På kyrkogården uppstod en rörande
scen. Malla »fuktade grafvården med
sina varmaste tårar» men hade dock
styrka att afteckna den för fru Kernells
räkning.* För öfrigt gjorde hon, såväl som
* Sedan detta skrefs, har jag personligen
öfvertygat mig om att grafvården,
Erlangen-akademikernas hyllningsgärd, ännu befinner
sig i godt skick. Det kortfattade epitafiets
guldskrift lyser ännu förvånande klart.
följeslagarna, heder åt nationen: »Hon
utvecklade», säger Platen, som var föga
intresserad af damer, »under den korta
tid det var mig förunnadt att råka henne,,
en så förträfflig karaktär, en så fin
intelligens, så mycket sinne för poesi och
konst, att hon bibragte mig ett högt
begrepp om de svenska kvinnorna.»
Geijer skänkte honom ädelmodigt sitt
dedikationsexemplar af Fritiofs saga och
lofvade att sända sin historia. Af Adolf
Lindblad fick han »Lycksalighetens ö»
(första delen) och ansåg sig nu äga »det
skönaste af den svenska poesin».
Äfven med Engelhardt och Schubert
— »en man att tala med under
stjärnhimlen», säger Geijer i sin kärnstil —
hann det försenade kernellska
begraf-ningsföljet stifta bekantskap, fastän
besöket räckte bära en dag. Sedan bar
vallfärden till Karlsbad, där Schelling
vistades.
Hösten förde ännu en uppsaliensare
till Erlangen, filosofen Erik August
Schröder, en af koryféerna i Domtrapphuset,
och ödet sörjde för att äfven sedermera
då och då ge Platen påminnelser om
den svenske studenten. 1828 i Rom
träffade han Nicander, som »var väl
bekant med Kernell och hela den kretsen»
och hvars diktning han hade litet reda
på, och i Florens under sin sista vär,
1835, inhämtade han af »bibliotekarien
Schröder», lilla Johan Henrik,
meddelanden om Atterbom, hvars »blommor»
och sagodrama hörde till hans lilla
utvalda resebibliotek. Han försummade ej
heller att låta tillställa uppsaliensarna
sina diktsamlingar och skådespel.
Fredrika Bremer pietetsfullt hälsande
den »ädelsinnade» skaldens pittoreska
Värdshuset »Hvalfisken »blomstrar alltjämt,
liksom hela den landtligt täcka staden troligen
föga förvandladt, men den korta sträckan
mellan vår romantikers dödshus och sista hvilorum
korsas nu af järnvägsskenor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
