Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Kritik af materialismen. Ett efterlämnadt fragment. Af Gustaf Björklund. Med 1 bild - Kraften - Gudarnes haf. Af Hugo Gyllander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bestå. I huru mycket djupare mening
skall icke detta gälla om hela det fysiska
universum? Det substantiella eller
verkliga i universum är nämligen, såsom vi
hafva sett, kraften. Men kraften inneslöt
inom sig i själfva sin grund bristen. Det
fysiska universum, hvilket i själfva sin
grund gömmer brister, förutsätter således
för sin egen verklighet en annan grund,
från hvilken all brist är utesluten och
hvilken sålunda fullkomligt är sin egen
grund och just därigenom förmår uppbära
allt annat.
Det fysiska universum, som icke kan
uppbära sig själft, pekar således utöfver
sig på en grund, som är mäktig nog att
göra detta, och därmed äro vi äfven
hänvisade utöfver materialismen. Vi hafva
genom våra undersökningar blifvit förda
utöfver denna värld till en annan grund,
som nödvändigt förutsattes för den
fysiska verklighetens eget bestånd.
-
GUDARNES HAF
Af HUGO GYLLANDER
Blygrå slog böljan mot stranden,
höstlöfven hvirflade gule,
då jag af drömmarne fördes
fjärran från Ultima Thule.
Fjärran, till hafvet det blåa,
närdt utaf fablernas floder,
sägnernas haf, som från Tyrus
brusar mot Herkules’ stoder.
Vågorna soliga vandra
fram i det väldiga rummet,
spruta mot himlen och stänka,
föda gudinnor ur skummet.
Vinden hon bär på en saga,
en, fast i skiftande skrudar:
sagan om mänskor som kämpat,
segrat och blifvit till gudar.
Här uti tidernas gryning
mannen med klubban blef skådad,
rödjande ban i en vildmark,
modig och gudabenådad,
Tills efter strider och mödor
nådde omsider han målet:
själen från svaghetens sista
fläckar blef renad på bålet.
Och mot dess böljor där brottas
tåligt achäernas störste,
famnande faror och nymfer,
Ithakas mångsluge förste.
Sist mot Italiens stränder
stafvar ett fartyg från öster,
främmande sägner det bringar,
underligt ljudande röster.
Rykten med vindarne flyga,
vida kring världen de vandra:
Åter en Gud är oss boren,
större än alla de andra!
Hör legionerna trampa! —
Ständigt allt längre mot norden
tränga, med vapen och vilja,
gudabenådade orden. —
Så, medan höstlöfven föllo
skrumpna till marken och gule,
drömde jag soliga drömmar
ytterst i Ultima Thule.
Gudarnas haf för mitt öga
strålande steg som en hägring,
bringande ljusa gestalter,
sagans och fablernas fägring.
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
