Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Rudyard Kipling. En utvecklingslinje. Af August Brunius. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6oo AUGUST BRUNIUS
ningarna trifvas bäst i en dylik atmosfär;
de få växa ohämmade, utan trycket af å
ena sidan anhängares, imitatörers, med ett
ord skolans beundran och å den andra en
närgången partikritiks på — naturligtvis —
allmängiltiga lagar baserade granskning I
Frankrike har däremot systematiken och
den rådande litterära moderiktningen i
förening mer än en gång kräft sina offer.
Alphonse Daudet — för att välja ett namn
ur högen — skulle väl beskrifvit en annan
utvecklingslinje, om han fått röra sig fritt;
denna mjuka, ungdomligt berusade
begåfning var säkert icke af sin egen natur
kallad att skrifva torrt ironiska och elakt
personliga verklighetsskildringar af
L’im-mortels art, men hans olycka var att han
måste hålla jämna steg med de robusta
naturalistiska ledarna.
Då den unge Kipling gör sitt inträde
i det litterära England, behöfver han
således inte söka sig en bestämd plats i ett
kotteri eller underordna sig en härskande
vilja. Svårigheterna äro icke af det slaget;
det kinkiga är att finna någon plats alis
ledig. Slutet af 8o-talet och början af
90-talet utmärkes i England af en ganska rik
litteraturproduktion. Naturalismen är ännu
en makt, fastän den aldrig som i
Frankrike varit allenarådande. Hos George
Mere-dith, George Gissing, Harris och ännu några
ungdomar tala en ny tids idéer på ett helt
annat sätt än hos den nog så avancerade
George Eliot, och i Thomas Hardy har
naturalismens idéer och teknik fått en
full-lödig representant. Men samtidigt är Oscar
Wilde — influerad af Ruskin och Pater —
de unga dekadenternas profet. Henry James
drifver i sina romaner och essayer
psykologiserandet till sin spets. Och ytterst på
en annan flygel befinna sig lyrikerna
Tennyson och Swinburne med sina
epigonsvärmar.
Det ser sålunda inte ut att vara rätta
tiden för en litterär debut: alla platser äro
upptagna. Men för en stark individualitet
finns det alltid plats. Och i grunden väntar
världen just nu något nytt, ungt och friskt.
Naturalismen som princip har spelat ut sin
roli: i Frankrike och England äro de stora
verken skapade, och en svag efterblomstring
tar vid. Symbolismen och esteticismen äga
ingen lifskraft; de äro symptom på
tröttheten vid den breda gråa
verklighetsskildringen men ha ingen själfständig betydelse.
Problemen äro utdebatterade ända till
tung-häfta, konstprinciperna toppridna ända till
skafsår. Man vill ha lif, icke regler, en
artistisk personlighet, icke referenter,
undersökare och estetsnobbar.
Några år innan Kipling kom till
London hade Robert Louis Stevenson för alltid
lämnat England för att bosätta sig på
Samoa. Hans korta skildringar från
Söder-hafsöarna hade just börjat utkomma och
betecknade inledningen af en ny och
fruktbar period för den egendomlige författaren.
Den exotiska novellistiken hade därmed sett
dagens ljus. Kipling kunde icke undgå att
taga kännedom om Stevenson, men någon
direkt inverkan från den ene på den andre
är det tämligen lönlöst att spåra. De voro
till temperament och litterär skolning nästan
hvarandras motsatser. På ett ställe i en
novell nämner Kipling Stevenson i
förbigående med orden: »denne författare, som
gör de utsöktaste inlagda arbeten i svart
och hvitt, noggranna ända till bråkdelen af
ett hårstrås bredd». Med utomordentlig
fyndighet har han därmed angifvit
Steven-sons förtjänst och fel — hans fulländade
konstnärliga form och den artificiella bismak,
som vidlåder äfven hans friskaste arbeten;
det ligger i Kiplings ton både beundran och
spefull kritik, kanske mera kritik än
beundran. Ty Kipling hyllade icke
ordkonsten som en gudomlighet; för honom har
alltid det direkta ordet varit det rätta
ordet, äfven om det på samma gång varit
rått och ofiladt, slang eller
godtköpskvick-het. Å sin sida uttryckte Stevenson i ett
bref till en vän sin stora beundran för
Kipling, men tillade de betydelsefulla orden:
»Jag beundrar och jag gläds; men i den
slags ärekänsla som vi alla erfara för vårt
modersmål och vår litteratur känner jag
mig sårad. Om jag hade den mannens
alstringskraft och mod, skulle jag kunna
lyfta en pyramid.»
I deras olika syn på litteraturen ligger
fördold orsaken till det olika mottagande
de rönte. Stevenson har endast långsamt
trängt in i medvetandet och först efter sin
död blifvit vederbörligen uppskattad.
Kipling vann slaget med ens. Hans första
böcker fingo en oerhörd succés; åter
inträffade det i den engelska litteraturens
historia, att en ung och obskyr författare
vaknade en morgon och fann sig ryktbar.
Han, som i går var den angloindiske re-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
