Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Rudyard Kipling. En utvecklingslinje. Af August Brunius. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
602
AUGUST BRUNIUS
på annat än sin vetenskap, sitt lilla
yrkes-göra, sina små vurmer, grepos med en gång
af vild entusiasm och togo till sig hvarje
hans ord som en välsignelse. Man såg i
de dagarna eljest nyktra människor gå
omkring med Kipling i bakfickan oroligt lurande
på tillfällen att föredraga valda stycken
på vers och prosa; eller andra, som bröto
upp från kafébordet vid en underbart tidig
timme med den bestämda förklaringen att
nu måste, nu måste de hem och ’läsa
Kipling.
Hemligheten låg med ett ord däri att
Kipling var den födde berättaren så som
få moderna författare. Bret Harte och
Maupassant ha ägt denna gåfva, men ingen af
dem har utvecklat en så oerhörd vitalitet
i uttrycket, en sådan rikedom på iakttagelser.
Kipling är omväxlande cynisk, skeptisk,
pessimistisk och likväl pressar han fram ur
hvarje lifvets detalj en obegränsad massa
lifsglädje.
III.
Kipling är född i ett land, där den
gamla civilisationen är så fullständigt död,
att den återgått till naturen liksom en ruin
öfvervuxen af mossa. Hans blick har glidit
öfver denna döda kultur in i naturens
djup, in i junglen, där européen erfar den
primitiva människans sensationer.
Tidsskedena ha flugit förbi honom som
telegrafstolpar förbi den resande i kupéfönstret,
och han har slutligen hamnat i den
jungfruliga naturen ofläckad af människohand
och människofot. Så har »The Jungle
book» kommit till, ett i modern litteratur
epokgörande verk. I djurfabelns urgamla
form har Kipling nedlagt såväl sin djärfva
och cyniska beundran för det animaliska
i människonaturen som sitt förakt för den
alltför avancerade kulturens sterilitet och
energilöshet, för den mänsklighet som icke
är anglosaxisk, har man spetsigt sagt.
På andra sidan Kanalen har man haft
ganska klart för sig, hvart han syftar med
skildringen af Bandar-Log, apfolket, med
dess meningslösa, dramatiska talförhet och
dess jämlikhetsrepublikanism. Här visar det
sig, att Kiplings animalism icke går ut på
en barnslig eller dekadent beundran för
rofdjursinstinkten. Han betonar ständigt
att djuren i junglen — den ofördärfvade
naturen — lyda lagar och lefva i ett slags
samhälle, där arbete och disciplin, de
primitiva och eviga dygderna, bilda den
sociala grundvalen. Det är endast apfolket
som genom sin förkärlek för snatter och
brist på respekt är ur stånd till en
gemensam och allvarlig handling. Och vargfolket,
som haft de sociala instinkterna, är nära
undergång, sedan det afsatt sin höfding
Akela och jagar i spridda hopar efter hvars
och ens lust och lägenhet. Då vargarna,
börja smälta ihop, gå de till Akela för att
bedja honom återtaga makten, därför att
de — märk det tydliga uttrycket! — åter
vilja bli ett fritt folk.
Äfven i hans tidigaste böcker finner
man fröet till denna enkla, manliga
lifs-filoson. Visserligen är tonen en annan.
När hans lyrik första gången bryter ut i
»Departmental Ditties», är hans litterära
personlighet ännu omogen. Den boken
hade ingen stor slagvidd; dess form var
kåseriet, dess karaktär den lyriskt
utstof-ferade anekdoten. Tonen var mycket
ungdomlig, framför allt i sin cynism. För
hundra år sedan röjde sig ungdomen genom
en tårekörtlarnas svällande rikedom; i vår
tid är ungdomen torrögd, skarpögd, hård i
stämman; förändringen innebär icke en
försämring af karaktären utan är endast
liktydig med en inför bittra erfarenheter
antagen försvarsposition. Tårarna falla inåt, och
rösten blir torr af deras hemligt svalda sälta.
Hos Kipling spårar man föga af den
affektation, som gärna präglar en dylik
ungdomlig cynism. Han har före sitt tjugonde
år sett mer af det moderna lifvets
barbariska kärna bakom den putsade ytan än
mången mognad man. Han ser »tingen
som de äro». I inledningsdikten till
»De-partmental Ditties» inskärper han nog med
braverande viktighet den något enkla
sanningen att »vi förändrats obetydligt från
våra förfäder halfaporna» och tillägger:
Whoso drew the longest bow
Ran his brother down, you know,
As we run men down to day.
Men i dikten »The Galley-Slave» griper
han på helt annat sätt i ett liknande ämne.
Med en adel storhet i uttrycket, som är
förbluffande hos denne tjuguåring, skildrar
han den civila tjänsten i Indien som ett
galärslafveri. (Ingen galär satte en sådan
fart som vår. — Våra kvinnor och barn
sträfvade bredvid oss i mörkret; de dogo,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
