Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Spanska teaterförhållanden. Af Adolf Hillman. Med 10 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6o8
ADOLF HILLMAN
FERNANDO DIAZ DE MENDOZA.
tydelse. Länge härskade den italienska
operan enväldigt, nu uppföres på Real
gammalt och nytt, alltifrån Bellini till Wagner,
hela skalan utefter. Reals portar äro
öppna från oktober till påsk, dess salong har
rum för 2,000 personer. Det är en absolut
nödvändighet för diplomatien, aristokratien,
politici och den högre finansens matadorer
att där ha abonnemang. Artisterna äro
öfvervägande italienare med en stjärna af första
ordningen som dagningskraft, ty publiken
fordrar, att hela världens primadonnor och
första tenorer skola defilera. Teatern har
svårt att existera, och det är ett tungt
arbete att få debet och kredit att gå ihop.
Espanol är en vacker teater med 1,200
platser. Liksom operan har den äfven haft
och har att kämpa med stora svårigheter.
Det blef en energisk kvinna förunnadt att
rycka upp Espanol ur förnedringen. Maria
Guerrero, en af Spaniens största sceniska
konstnärer, utrustad med både hufvud och
hjärta, tog teatern i besittning på eget
ansvar i januari 1895. Byggnaden hade förut
blifvit restaurerad från grunden och tedde
sig synnerligt elegant i en måttfull
dekorering i rödt, guld och hvitt.
För Maria Guerrero äro de gamla spanska
klassikerna spanska teaterns väsen, raison
d’étre för all sund nationell teaterverksamhet,
och de blefvo därför grunden, på hvilken
non byggde. Men den klassiska
repertoaren serverades endast i små doser för att
vänja publiken, hvaremot de moderna
spanska dramaturgerna, som skulle ge recetterna,
öfvervägande stodo på programmen. Hon
litade på Gaspar, Echegaray, Sellés, Galdös
och en yngre generation, som endast
väntade på att få komma fram.
Inför eliten af Madrid-societeten
öppnade Guerrero Espanols portar den 12
januari 1895, och teaterns verksamhet tycktes
gå en lysande framtid tillmötes. De
»klassiska måndagarna» på Espanol blef en del
af det stora mondäna programmet — man
måste dit, liksom till Bayreuth. Guerreros
trupp var också sammansatt af Spaniens
bästa sceniska konstnärer, bland hvilka
främst framstod teaterns jeune premier,
Fernando Dias de Mendoza, en man af
förnäm börd, som vågat bli Maria Guerreros
make, elegant och korrekt och en ypperlig
»diseur».
En god hjälp fick Guerrero i Sarah
Bernhardt, som under oktober—november
1895 uppträdde i Phédre på Teatro de la
Princesa. Sarah blef våldsamt applåderad,
men Phédre slog föga an. Spanjorerna
föredraga sina egna klassiker därför att
de kunna dem utantill, men för de franska,
som de föga känna, ha de alis intet
intresse.
Då Sarah fick kännedom om Guerreros
öfvermänskliga arbete, gjorde hon henne
ett besök, som utmynnade i en
öfverenskommelse om en representation på Espanol,
där de båda stora konstnärerna skulle
uppträda, dels hvar för sig, dels gemensamt.
Den 12 november kom planen till utförande.
Först ett litet spanskt stycke med Guerrero,
så ett franskt med Sarah och till sist sista
akten ur Feuillets Sphinx på franska med
båda gemensamt. Guerrero, lärjunge af
Coquelin, var en gång betänkt på att öfverge
den spanska scenen för den franska, och
hon talar franska fulländadt.
Aftonen var en fullständig succés.
Ridån höjde sig ett tjugutal gånger, och då
Sarah, gripen af rörelse, slutligen
omfamnade och kysste Guerrero, trodde man att
byggnaden skulle stöta samman under
applådernas åska. Guerrero äger mera gratie
än kraft, mera konst än verklig passion.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
