Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Om stil. Af Verner von Heidenstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
640
VERNER VON HEIDENSTAM
nas och diktmotivens vandringar än
mer ökar benägenheten att anse höljet
för kroppen. En nyuppfunnen, absolut
personlig stil har aldrig varit till. Om
en sådan kunde tänkas, skulle den bli
oförstådd och spårlöst dö med sin
uppfinnare.
Vi få inte enbart räkna med de
kulturhistoriska stilarna. De oupptäckta
uttrycksmöjligheternas antal måste vara
oändligt, och de stilar, som redan
kristalliserat, upplösas oupphörligt och ingå nya
föreningar. Här komma vi till något mycket
betydelsefullt, nämligen den personliga
stilbrytningen och stilblandningen.
Visserligen ha vi nyss sett, att fantasien
mycket väl kan stanna med bibehållet lif
inom en förut gifven stil. Det
behöfver heller inte vara tecken på svaghet
utan endast en egenart och utmärker
ofta harmoniska personligheter med
ordningssinne, objektivitet och känsla för
geometrisk skönhet. Ett etiskt drag
framskymtar vanligtvis som en gifven följd.
Ett sådant skaplynne kan också tyda
på en vilss skygg förnämhet, som hellre
bär den vedertagna dräkten än väcker
uppseende. Att frånkänna ett sådant
skrifsätt, exempelvis Rydbergs, poetisk
äkthet blir — så förefaller det
åtminstone mig †— att tillämpa dagens
smaksystem på något inre, som det inte når.
Helt olika ställer det sig emellertid
för de Éiotsatta naturerna, som känna
hvar röck för trång och för hvilka det
rådande stilsystemet är döden och
stilbrytningen lifvet. När ett stilsystem har
nått sin jktersta konsekvens, återstår
nämligen bära upprepningen. Det är därför
som så éfta de unga — till de äldres
förvåning 4- ny fikna och beundrande
samlas kring en besynnerlig tafla eller en dikt,
som kastar rim och meter och stöter
all stil för hufvudet. Det göra de med
god rättl ty deras intresse gäller just
försöket btt genom en stilbrytning hitta
nya uttrycksmedel. Stilbrytningen blir
här det första profvet på egen kraft,
förmågans gryende, puppans bristande. Hvar
bok, hvar rad, som har subejktivitetens
egenskaper, har alltid framgått ur en
stilbrytning.
Hur djupt vi än genom ett
tillbakablickande söka oss ned i den svenska
folksjälen, nå vi aldrig en så
primitiv allmogekultur, att den inte är
inmängd med återstoder af en äldre mer
eller mindre kosmopolitisk herrekultur.
Det som förefaller att vara uräkta är
till sist endast ett torrt löf från en
föregående sommar. När det utländska
modet att bära knäbyxor och hvita
strumpor försvinner från herreklassen och
glömmer sig kvar i en aflägsen landsort,
blir det nationellt.
Hvad man tycker sig spåra under
somliga skeden är en viss brist på stil,
synnerligast vid en jämförelse med
lappfolkens sällsynt starka stilkänsla. Vidare
har man påpekat balladens strama ohåg
för känslobeskrifningar och dess förmåga
att nå det inre med det yttre. Men är nu
detta annat än forntida drag i
allmänhet? Äfven kan ju den kortfattade
formen på runstenar och i lagbudet från
tingshögen tänkas i någon grad orsakad
af ändamålsenligheten. Syna vi
slutligen kraftsvenskan från århundradena
närmast omkring reformationen, hvad
möter oss? Öfverhetens domderande, en
ovettighet, som vid minsta
förevändning sticker fram knytnäfven,
slagfärdiga, fantasifulla liknelser, böjelse för
fromma betraktelser och en förgrymmad,
kno-tände klagan öfver olyckor och oförrätter.
Hur kan inte en sådan kärnkarl och
lyckans underman som Gustaf Vasa öja
sig öfver barn, rike, laxafisken och
spannmål och i trohjärtadt tilltrubbade
vändningar ställa sina egna dygder som silf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
