Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Om stil. Af Verner von Heidenstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM STIL 643
stilla — som ibland också blir liktydigt
med det loja. Nästan hvar trakt i vårt
vidsträckta land har sitt eget andliga
tungomål.
Låt oss nu ett ögonblick dröja vid
Almqvist. Hans skrifsätt är mjukt,
behagfullt kultiveradt, som det måste bli
med en stigande odling, där ett
primitivare uttrycksmedel inte längre kan räcka
till. Det skulle bli ett instrument med
bära en oktav, där han behöfde många.
I Almqvist möta vi en författare, som
rör sig med flera stilar. När han är i
riktigt humör, händer det att han kastar
ihop dem huller om buller till ett enda
bål. Så sker det i Sviavigmal, en
underbar dikt, mättad med fornnordiskt
dunkel som en valas kväde, genomsusad
af skogsmystik — och på samma gång
både sin egen och andras upprymda
parodi. Man följer de hemska eller ljusa
händelserna med hjärtat i halsgropen, fast
allt är det muntraste abrakadabra med
sina asar, som rulla cigarrer, och sin
Tor, som grundar Torshälla genom att
snyta sig, så det ekar i hällarna. Om
det någonsin har lyckats en svensk
att låta realiteterna flyga upp genom
skorstenen och sedan af så och så många
pund inbillning skapa ett lifs lefvande
vidunder, är det i den sagan. Med stor
ledighet rör han sig också i
hvardagsbe-rättelsen, med andra ord i den moderna
realismens kulturstil, men man spårar
där oftare de utländska förebilderna, och
han når där inte lika djupt ned i sig
själf som i sina mer fantastiska
berättelser och sina songes.
Men tiden är knapp. Stannar jag
inte vid Atterbom, är det blott emedan
det här skulle leda för vidt, eftersom
han än i dag inte fått full rättvisa. Vi
måste skynda vidare till vårt erkända
stora tretal: Bellman, Lidner och
Tegnér. Likheterna i deras extatiska
skaplynne äro så uppenbara, att man nästan
tycker sig se samma väsen, samma eld,
som blott slungar ut tre skilda lågor.
Inför den upptäckten bli de olika
uttrycksmedlen något yttre och mer
betydelselöst. Naturskalder äro de alla tre
lika mycket, ty därmed kunna vi ju inte
gärna mena annat än skalder, som följa
sin egen natur och inte andras. Hos
alla tre spåras emellertid stilbrytningar,
som ovillkorligt medföra beblandelser
mellan olika makter. Dylika korsningar
mellan vidt skilda kulturstilar alstrade
ibland den kraftigaste afkomman. En
sådan bastard var, som bekant,
Runeberg, och det var också hvar och en af
de lysande skalderna i vårt tretal. Efter
hvad vi ju veta hade Bellmans nationella
melodier ingenting gemensamt hvarken
med våra bygdelekar, vallåtar eller
folkvisor utan voro fransyska sånger eller
efter Mozarts mönster. En af
epistlarna börjar som en ordagrann
öfversättning efter en känd fransysk dikt.
Bellmans stil är symboliskt fylld af
rokokons hela vagabonderande gudavärld från
Rom och Hellas. För att rätt fatta, hur
mycket utländskt som den verkligen
rymmer, måste vi uppställa en
jämförelse. Vi måste tänka oss en nutida
diktare, som skildrar en morgon på
Djurgården genom att låta Indra, Iris, Venus
och Fröja med rosigt fladdrande mantlar
susa fram i en automobil, omgifna i
vikarna af Böcklinska vattentroll och
silf-verdis från Puvis de Chavannes fresker.
Allt under det att den muntra skaran
klingar med punschbuteljer och
sjunger en hymn på en melodi ur Den glada
änkan.
Inte ens skaldens bästa vän skulle
falla på den tanken att kalla detta
ursvensk, ovettig lagmansstil. Allra minst
skulle han säga det om de bekanta raderna:
Simmen Tritoner
Och sjungen milljoner
Fröjas lof;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
