Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Spanska kapellet. Af Mildred Thorburn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SPANSKA KAPELLET 653
fingrar hängde slappt ned öfver knäet.
Det var alltid hans feststund, pausen
före sista afdelningen för kvällen. Då
satt man där lugnt vid sin sej del
innanför kaféet. Var man trött på dagens
knog, så hade man ej långt igen af
programmet, var man åter i tagen, så
återstod ännu alltid det bästa, ty först nu
började den egentliga publiken att
infinna sig, och man tog upp ett nytt
stycke i stället för de ihjälspelade gamla
marscherna och polkorna. I kväll var
han vid sitt skaparlynne, t. o. m. den
banala potpourrin hade förmått honom
att lägga in all sin återhållna känsla,
och han längtade redan att känna fiolen
under hakan igen. Det var så med
Kroklund, att han tyckte mest om den
tyska musiken. Inte så mycket den
moderna, bullrande, med sin lidelse och
sitt pockande kraf på lifvet, som var
Töpfls starka sida, utan den gamla
innerliga, blida — omedvetet trånande
efter en okänd lycka. Ty Kroklund var
sentimental på ett tyskt sätt, och hans
blyga natur kom bäst till sin rätt i de
veka, svärmiska melodierna. Det fanns
emellertid ett undantag inom den
moderna musiken, »Mästersångarna från
Nurnberg», och i kväll skulle de spela
den. —
Donna Theas smala ögon följde
alltjämt maskorna, utom en snabb glimt då
och då bort till don Carlos; hon satt
mjukt hoprullad som en katt med all
dess smeksamma gratie och dolda,
listiga kraft i uttryck och hållning.
Kroklund betraktade henne oafvändt, men
hon märkte det ej, eller brydde sig ej
om att märka det. Det blef ett buller
vid ingången, uppasserskorna glammade,
och de tre yngste stöflade in.
Direktören såg på klockan, tömde sin grogg
i botten och reste sig långsamt. I
detsamma hördes don Carlos hosta och
stöna i sömnen från sitt horn. Krok-
lund reste sig ögonblickligen och gick
bort för att pyssla om den lille. Då
han rörde sig, framträdde hans
gänglighet mera än förut, och det föreföll som
om det generade honom att luta sig ned.
Donna Thea såg efter honom med en
hastig blick, men höll ögonblicket
därefter ögonen stadigt fästa på stickorna
igen.
Ute i salen började borden alltmera
att fyllas af småstadens vanliga
stamkunder, jovialiska herrar af obestämbar
ålder, utspädda med en och annan
spinkig notarie, medan en efter annan
musikanterna kommo in och började stämma
sina instrument. Mycket liten
uppmärksamhet slösades å ömse sidor.
Skönheten och donna Thea ådrogo sig ett par
halft spefulla anmärkningar, i öfrigt
gjorde man ingen åtskillnad på
musikanterna och deras instrument. Töpfl kom
in sist; han öfverför med en föraktfullt
granskande blick den nu fulltaliga
publiken och ägnade sig sedan odeladt åt
sin fiol.
Det blef en liten paus just före
musikens början, t. o. m. de talföraste
hejdade sig ett ögonblick för att fortsätta
dess bättre, när musiken väl kommit i
gång. Kroklund satt snedt bakom donna
Thea, så att han kunde se hennes
profil och följa hennes fingrars spel på
strängarna.’ Han gaf sig nu helt hän i
sin särskilda stämning, en underlig
blandning af kälkborgerlighet i lifvet och
sublimitet i konsten, som han själf
hvarken förstod eller hade någon aning om,
men som var det enda verkliga och
bestående i hans lif. Han var ensam i
sitt slag inom truppen — ensam med
sina Vesslanda-ideal —, och ensamma
voro de alla. Af en ödets nyck
församlade sida vid sida, förenades deras
stråkar i smärta eller jubel, men deras
tankar och drömmar gingo fjärran skilda
vägar. Där satt den mörke Töpfl med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
