Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Spanska kapellet. Af Mildred Thorburn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SPANSKA KAPELLET
655
som nästan verkade som beklämning.
Han kände ett behof att afskaka sin
hämmande kroppshydda, att en gång låta
människan inom honom komma till sin
rätt. Det löjliga och tafatta i hans yttre
väsen, som plågade och förkrympte hans
handlingskraft, föll bort af sig själf
inför denna nya känsla. Det var ej längre
den närsynte, fumlige musikanten, som
spelade för bröd å ett landsortskafé,
utan en ande som i frihet utfyllde sitt
väsens yppersta möjligheter och sjöng
sin egen höga visa inför skapare och
skapadt. Hans stråke fördes som af en
annans hand och uttryckte honom själf
ovetande all den lidande skönhetstörsten
i hans natur, som genom trånga band
och trång synkrets själf blifvit fattig och
inskränkt men i detta enda nådde den
fullkomliga frigörelsen. För ett ögonblick
kände han som om verkligheten gripit
äfven honom, som om han ville blifva
något förmer än stugsittaren, som
spelar om lifvet, medan han ser det gå
förbi genom rutan Och j sin nya
stämning såg han ett ögonblick fast på
donna Thea. Hon såg långsamt och
frånvarande tillbaka, men plötsligt, liksom
betänkande sig, lät hon något varmt och
innerligt sippra fram ur de mörka
pupillerna och besvarade hans blick.
I ett nu var allt öfver. Det
skramlade af stolar och växelpängar, några
välmenta applåder ljödo, och notarierna
satte sig tillrätta i stolarna, beredande
sig på ett ostördt nachspiel. Med det
sista stråkdraget var trolleriet äfven
vi-ket från Kroklund; han snafvade öfver
stolen, då han skulle resa sig upp, och
såg till sin förvåning, att donna Thea
rodnade häftigt. Ute i skänkrummet
funno de don Carlos med flammande
kinder och orolig andhämtning. Donna
Thea lutade sig ångestfull öfver honom
och gick sedan fram till sin far för att
diskutera saken med honom. Truppen
skulle ju resa i morgon, men hon måste
stanna kvar med gossen. Kroklund hörde
endast de sista orden, uttalade med låg,
bestämd röst: »Och så måste jag få ut
min lön!» Han fattade ett hastigt
heroiskt beslut — nu ville han träda med
foten in öfver verklighetens tröskel.
Han hade under samtalet stått lutad
öfver don Carlos och hållit den lilla heta
handen i sin. När nu donna Thea kom
åter, såg han förlägen upp och sade:
»Skall jag bära hem pojken i kväll, han
är för tung för er?» Hon nickade,
klädde tyst på sig själf och gossen och
följde honom sedan ut på gatan. De
gingo utmed de gulmålade trähusen längs
de redan öfvergifna gatorna, där
tråkigheten låg som ett insegel öfver det hela
och förtog all vårbrytningens orosfyllda
romantik, och de hade ej mycket att
säga hvarandra. Bägge tänkte på barnet.
Kroklund bar det, tafatt och lycklig, och
i den rörelse, hvarmed han drog den
gamla rutiga schalen tätare om dess
haka, låg förborgad hans ensamma lifs
historia. Donna Thea lade väl märke
därtill, och hennes tanketråd spann
vidare från den obetydliga handrörelsen. Hon
mindes en annan, som aldrig var tafatt,
aldrig bortkommen, men som lämnat
henne att bära barnet ensam. Däremot,
denne . . . Hon såg ännu en gång på
honom med en underlig blandning af
ömhet, medlidande och förakt i blicken,
därpå sade hon sakta som för sig själf:
»Det blir svårt att stanna här ensam
med gossen» — Kroklund ryckte till,
men ej ett ljud kom öfver hans läppar.
Då höjde hon beslutsamt sina ögon och
såg på honom med en blick, som skulle
vara bedjande men blef befallande, och
Kroklund utbrast besinningslöst: »Får jag
stanna med er?» »Ja», sade hon enkelt,
och som de voro komna till dörren af
hennes logis, räckte hon mekaniskt ut
sin hand för att taga gossen från hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
