Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - La multiple Splendeur och Emile Verhaeren. Af Ellen Key. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
658
ELLEN KEY
Jeune Belgique, som medarbetare i LArt
moderne och i La Société nouvelle. Om
några advokatoriska bedrifter hör man
däremot ej talas, och det råd att upphöra
med den juridiska banan, som hans förman
gaf honom, följde han med oblandad glädje.
Verhaerens första omogna diktsamling
framkallade höga rop om osedlighet, och
hans egen tillvaro var under de närmaste
åren tämligen vild. Samman med några
malarvänner brukade han om somrarna
vistas vid den då »oupptäckta» kustbyn
Knocke och lärde sig älska kusten, som
han ägnat sin sista diktsamling, kusten och
hafvet.
Han spårar i sitt folks som i sin egen
själ något af de skandinaviska förfädrens
ända, dessa förfäder
Qui partaient vers la mört sur leurs vaisseaux en
flammes
Sans focs, sans matelots, sans bussole, sans råmes,
Et se couchaient, a 1’heure ou le soir est vermeil,
Ivres, dans un tombeau de flöts et de soleil.*
Själf dref honom detta äfventyrslynne
tidigt ut på långfärder.
Ost-Preussen och Spanien, London och
Munchen, Berlin och Paris, festspelen i
Bayreuth och medeltidsstämningen i
Hildesheim — allt detta och mycket mera blef
nya moment i hans utveckling. Men i
synnerhet var det af de stora hamnstäderna,
Hamburg och framför allt London —
brännpunkten för nutidslifvets kraftutveckling,
för dess storhet och grymhet, dess myller
och dess ödslighet — som Verhaeren
erhöll betydelsefulla ingifvelser.
Efter sitt giftermål 1890 har han, utan
att alldeles upphöra med sitt reselif, blifvit
mera bofast. Vintrarna tillbringar han
numera i St. Cloud, invid Paris. Under
försommaren måste han — såsom lidande af
hofeber — fly till storstadens husöken eller
till den naknaste kusten, men högsommaren
och hösten tillbringar han på sitt lilla
landställe i Belgien.**
* Se La Guirlande des dunes.
** För den som närmare vill lara känna Verhaerens
utvecklingsgång, må anbefallas den lilla boken
Emile Verhaeren par Léon Bazalgette (i serien Les
Célébrités d’aujourd’hui; Paris, Bibliothéque
inter-nationale d’Edition, 1907).
Verhaerens viktigaste lyrik under hans tidigare,
ännu stormiga och ouppklarade skede är:
Les Flamandes (1883), Les Moines (1886), Les
Jag har tyvärr endast träffat Verhaeren
under nämnda febertid och således äfven
försatt utom sin egentliga omgifning, men det
oaktadt förmådde han ge ett starkt intryck
af en grundäkta, en lika ärligt anspråkslös
som god personlighet. Det är i St. Cloud
man bör se honom och samtidigt hans
kära samling af modern konst, en samling
som egentligen tillkommit genom gåfvor
från hans konstnärsvänner — C. Meunier,
van der Stäppen, Theo van Rysselberghe
m. fi. Allra mest sig själf lär han vara i
det enkla sommarhemmet. Han går där
omkring i sin blå blus som en arbetare
bland arbetarna, och hans umgänge med
dessa är lika otvunget, lika fullt af
uppriktigt intresse för deras sysslor, deras
bekymmer och glädjeämnen som hans
umgänge med andens stormän. Han dyrkar
den egna lilla Vrån i hemlandet — och
Soirs (1887), Les Débåcles (1888), Les Flambeaux
noirs (1890).
Efter 1890 — året för hans giftermål —
inträda hans lyrik som hans lif i ett nytt skede. De
första frukterna af detta äro: Les Apparus dans mes
chemins (1891), Les Campagnes hallucinées (1893),
Les Villages illusoires (1894), LesVilles tentaculaires
(1895) och kärleksdikterna LesHeures claires(1896).
Verhaeren hade därmed nått fram till det
mästerskap, som hvarje följande samling bekräftat: Les
Visades de la vie (1899), Les Fore es tumultueuses (1902),
Tendresses premier es (1904), — som utgör första
samlingen af ett verk med öfvertiteln: Toute la
Flandre. Vidare Les Heures d’apres-midi (1905) —
nya kärleksdikter till hans hustru —, den diktsamling
jag här vill påpeka, La multiple Splendeur (1906),
och slutligen andra samlingen af Toute la Flandre
med undertiteln La Guirlande des Dunes (1907).
Om jag ej missminner mig har Anders
Österling öfversatt några dikter af Verhaeren, och ingen
torde vara mera skickad än Österling att ge
Sveriges litteratur ett Verhaeren-breviarium. På tyska
har han funnit en ypperlig tolk i Stefan Zweig
(Emil Verhaeren, ausgewählte Gedichte. Schuster,
Löffler & Berlin). Erna Reboldt har utfört en god
öfversättning af kärleksdikterna.
Dessutom har Verhaeren skrifvit dramer,
estetiska studier — af hvilka den öfver Rembrandt
särskildt bör framhållas —, en mängd tidnings- och
tidskriftsartiklar m. m.
I nästan hvarje europeiskt kulturland hafva
större eller mindre studier öfver Verhaeren
framträdt. I Sverige har mig veterligt endast synts en min
egen uppsats (i Svenska Dagbladet om Les Heures
claires och Les Heures d*apres-midi). Men det torde ej
vara otänkbart, att — ifall Verhaeren når sjuttiotalet
— Svenska Akademiens Nobelkommitté upptäcker
att han är en af nutidens störste lyriska diktare.
Verhaerens åsikter kunna icke hin dra akademien att
tillkännage upptäckten, eftersom en Sully
Prud-homme, Björnson, Carducci alla representera med
Verhaerens besläktade världsåskådningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
