Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - La multiple Splendeur och Emile Verhaeren. Af Ellen Key. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66o
ELLEN KEY
omkring i helleniska mantlar och romerska
togor; om än dess stora förkunnare heta
Giordano Bruno och Spinoza och Goethe:
vår tid har gifvit denna tro så väsentliga
nya insatser, att den för oss blir ny, såsom
den unga telningen af ett gammalt träd
blir det.
Jag har kallat den lifstron, emedan
den innebär tron på lifvet såsom utveckling,
såsom enhet, såsom själfändamal, tron på
lifvet såsom evig rörelse och evigt
vardande genom i naturen själf inneboende
krafter. Jag valde ordet lifstro, emedan
det forna namnet panteism ej längre
omsluter den nya fromhetens hela innehåll
och emedan det nu brukade ordet monism
tillsvidare har så många skiftningar, att det
icke helt eller klart anger lifstrons innehåll.
Detta innehåll sväller af vissheten att
tillvaron ej har en Gud öfver sig men att
det gudomliga arbetar sig fram ur
tillvaron. Detta innehåll är en mystik fylld
af verklighetssinne; en mystik som när
sig ur jorde- och nutidslifvet, ur hela den
synliga tillvaron, utan att förneka den
osynliga, inför hvilken vi ännu endast stå
anande. Hvad våra efterkommande
komma att veta, detta tro vi redan, säger
Verhaeren. Ty, fortsätter han, den nya
människan är ej längre mottagare af
uppenbarelser om tillvarons hemligheter; hon
är en sökare af lösningen på dess gåtor,
och i denna nya ställning består det nya
lidande och den nya lycka, hvarigenom vi
nutidsmänniskor lefva lika stort som de
stora i alla tider lefvat.
Men hvad hopp hafven I när lifvet
upphör, frågar man oss? När vår jordiska
form förgås, svarar Verhaeren i en af sina
underbaraste dikter, utströs vi såsom
sädeskorn i det världsallt, af hvilket vi städse
varit en del, för att efter tusenden och
åter tusenden af år kanske åter framträda
rena och gudomliga såsom besjälad materia,
»såsom en ny sekund af medveten
sanning, en ny flamma af lysande klarhet i
evighetens orörliga, gyllene blick!
Att denna lifstro hvarken kan filosofiskt
bevisas eller teologiskt dogmatiseras hindrar
den icke att för mångfaldiga
nutidsmänniskor vara en kraft till nytt lif så som
kristendomen var det långt före kyrkofäder
och kyrkomöten.
Sina siare och sina skalder har den
nya tron länge ägt. Och dess »heliga sam-
fund» blir allt större. Ett samfund hvars
medlemmar i alla land känna sig såsom
bröder och systrar och — på vissa
själstillstånd — under hvarje himmelstreck
igenkänna hvarandra. När dessa — i ord eller
bilder eller toner — uttrycka sitt nya
lifs-innehåll, då finnes städse mellan deras verk
samma väsensfrändskap, som det fanns
mellan den helleniska eller den medeltida
konstens alster, den frändskap som uppstår
ur en gemensam lifsåskådning med
gemensamma mål. Det är sålunda t. ex.
naturligt, att Verhaeren är Rodins vän, liksom
att han var Eugene Carriéres, hvars
minne han tillägnat La multiple Splendeur,
eller att italienaren Giovanni Cena i sin
senaste diktsamling Uomo — tillkommen
under samma tid som La multiple
Splendeur — har flera beröringspunkter med
flamländaren Verhaeren. Och här i Ord
och Bild ha t. ex. essayerna om österrikaren
Rilke och amerikanaren Whitman visat,
huru, trots konstnärligt olika medel, den
nya och den gamla världens sångare äro
fyllda af samma andakt.
Men utom Whitman — och Dehmel —
torde knappt någon diktare ha uttryckt
en så omedelbar och oförbehållsam
hänryckning inför lifvet i alla dess former
som Verhaeren.
Han älskar naturen äfven såsom
förstörande, älskar den såsom det eviga haf,
i hvilket allt lif upplöses och åter blir till.
Han glädes, när vår tid mellan detta hafs
element upptäcker ett allt djupare och
innerligare samband, vår tid, som till och
med börjar betvifla grundämnenas enkelhet;
som utplånar de fasta gränserna mellan den
oorganiska och organiska tillvaron, liksom
mellan organismerna inbördes.
Men — och detta är svårare —
Verhaeren glädes äfven öfver alla former af
människolifvet, detta lif som ännu i sina
flesta företeelser är så förfeladt eller så
förkrympt, som ännu är så förvirradt eller
så förfulådt genom sina flesta företag! Han
blir t. ex. lyrisk inför storstaden, fabriken,
hamnen, järnvägshallen. Och icke endast
emedan han i nutidens kaos anar
begynnelsen till människosläktets slutliga
samverkan i en stor harmoni. Nej, han
besjunger allt detta såsom yttringar af den
materiens och andens eviga och oändliga
rörelse, som hans aning följer genom hela
universum.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
