Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Ur bokmarknaden - Af K. -rd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR BOKMARKNADEN 673
Racine: Fedra. Tragedi i fem akter. Öfversättning
af Karl August Hagberg. Stockholm, P. A.
Norstedt & Söner.
Den moderna människan i litteraturen
och därmed ock den moderna människan i
lifvet räknar anor öfver Rousseau till Racine.
Själf en exponent för hvad Pascal
benämner den naturliga människan,
klentrogen, lättrogen, fruktande, trotsande, tärd af
ledsnad och oro, oförmögen till
enhetlighet, bereder Racine en gång för alla typen
af sorgsen, passionerad svaghet rum i
litteraturen.
I storstilad enkelhet gör han det: en
enda knut att lösa eller genomhugga, på
samma gång han med rent modern
åskådlighet och nyansrikedom målar händelser
och situationer.
Det är densamme unge Racine som
med sina vänner vandrar långt utom Paris
och på hemvägen ber dem stanna och
betrakta solnedgången, dess linnegrå, orange
och purpur, och som i ynglingaåren
beundrar Port-Royal-dalen, den inramande, täta
skogen med här och där uppstickande
tornspiror och den blanka insjön i fonden.
Att söka gifva en värdig tolkning åt
Racines Phédre — hans starkaste
ungdomstragedi— är ett lyckligt grepp. Senare finner
han andra anslag — af gammaltestamentlig
skönhet —, men sitt egentliga inflytande
vinner han med hvad han skapar som den
förlorade sonen, skild från sin ungdoms
lärare och Port-Royals allvar. Han låter då
ali sammanpressad passion taga ohämmadt
utlopp i lif och diktning; han fängslas af
»la triomphante du Parc» och afla
Champ-meslé, som tolkar Berenice ocn Phédre; det
är fester — »des diableries» — och på
»Au mouton blanc», där Racine, Boileau,
Lafontaine och kvickhufvuden från hofvet
komma samman i ett enskildt rum, ses
djupt i bägaren, och det är ofta på osäkra
ben man återvänder hem.
Ord och Bild, iå:e årg.
Under tiden aflösa hvarandra
Andro-maque, Berenice, Mithridate, Iphigénie och
Phédre, och midt under triumferna får den
lugne Boileau uppmuntra och trösta, då en
enda klandrande kritik gör Racine mer ondt
än allt beröm kan glada. Plötsligt
afbryter Racine sin författarebana: kabalen låter
Phédre spelas inför tomma väggar, och
Racine blir konung Ludvigs historiograf.
I Phédre, detta sista verk från Racines
ungdomstid, möter oss högsta potens af
lidelse — »une volupté noble mais
péné-trante», känslor utan vulgaritet, imponerande
genom storhet och djup. En föregångare
till många nutida skådespel, men en jätte
mot pygméer. Obetvingliga äro Phédres
känslor, och dock yppar hon dem ej, förrän
hon tror sin make död; och däraf får
kärleken till Tesevs’ son ett drag af idealitet,
att denna kärlek i själfva verket är
ungdomskärleken till Tesevs.
Med säker smak är K. A. Hagbergs
tolkning gjord. De passionerade scenerna
återgifvas t. o. m. ypperligt— ett område,
tyckes det, som ligger väl för öfversättarens
penna. Och då dessa scener äro det
viktigaste, är sedan lätt att finna sig i att på
enstaka punkter, där icke läsarens intresse
är så starkt, ej heller öfversättarens varit
det, att här ej alla nyanser kommit fram,
att ett och annat uttryck för rimmets skull
blifvit mindre väl valdt eller att något tillagts
blott och bart för metern. Dock det sista
är knappt att räkna som ett fel, då Racine
själf ofta gör sig skyldig därtill.
Någon har liknat Racines vers vid vågor,
som sakta en efter annan rulla mot stranden;
mjuka, smekande följa de tankens kontur.
Med vår taktmätande alexandrin är det
näppeligen möjligt att nå samma verkan,
men i viss mån har det dock lyckats
öfversättaren. Hans tolkning anbefalles ock alla
dem, som utan möda vilja lara känna ett
verk af så genomgripande betydelse.
K. —rd.
43
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
