Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - "Det går an". Dess litteraturhistoriska förutsättningar. Striden om dess tendens. Af Karl Warburg. I—III. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14
KARL WARBURG
s Nå — invänder Albert — »då skadar den
åtminstone ej.»
»Jojo men! Ty när man en gång har
läst öfver tvenne sådana, som inte duga för
hvarann till annat än fördärf och elände, så
vill och påstår man ändå, att de ytterligare
skola vara ihop och bråka sönder hvarandra,
bara för den läsningens skull, som en gång
skedde i onödan. Det menar jag är ganska
skadligt.»
Och till sist kommer Sara in på
olämpligheten af egendomsgemenskap och
samboende i äktenskapet.
»Går hushållningen bra så kan man
fortfara med den, lika som man fortfar med
mycket annat som går bra Går hon åter
rasande, så är det ju välbetänkt att upphöra med
den, liksom med annat rasande. Men kärleken
emellan två, den bör främst af allt hållas
fredad och i ro för sådant, den bör aldrig göras
lidande eller beroende af en sammanboning eller
hushållningoch huru den kan slå sig ut. Jag tycker
det är bäst, att de aldrig flytta ihop, det får
jag säga, emedan folk, som älska hvarann,
mycket snarare reta, förarga och slutligen fördärfva
hvarann, än andra, som icke räkna på hvarann
och därför se mycket med kallsinnighet.»
Det blir som Sara önskar.
Albert flyttar till Lidköping, där för öfrigt
under Saras frånvaro modern aflidit. Han hyr
rum i hennes hus. De blifva makar utan
äktenskap och utan samboende.
»Går detta an, Albert?»
I hela uttrycket af hans ansikte låg detta
svar: »Det går am.
Berättelsens tendentiösa karaktär är
uppenbar, och just som tendensroman är
den epokgörande *. Väl sökte Almquist
senare förneka, att berättelsen vore ett
tendensstycke; taflan ur lifvet hade då
icke varit artistisk, (Imperialokt. III: 89),
men uppenbart är ju, att boken skulle
varit utan all mening, om det ej varit
Almquists afsikt att genom Sara
Vide-becks mun »ställa ett problem under
debatt». Härtill kommer dels titelns
tendentiösa Det går an, dels och ej minst
det företal, hvarmed han försåg 1839 års
upplaga.
* Det framhölls rätt tidigt, att denna skrift
gick i spetsen för tendensromanen i vårt land.
Här uttalade Almquist sig om
nödvändigheten att människan lärde känna sig själf: Hvad
hade gagnet af »tusenåriga osanningar varit»?
Samhället vacklade ju i sina grundvalar. De
enskilde hade icke skördat någon frukt af det
oupphörliga hyckleri, hvartill de tvungits,
frukterna hade blifvit verklig osedlighet med titel
af moralitet, verklig olycka med titel af lycka.
Genom att misskänna hvad sed och lycka vore
hade man trott sig alstra grundlig religiositet i
oupphörligt sällskap med personlighetens
förstörande, med individens sönderkrossande. Det
gällde att vinna ren sed och ren lycka i stort.
Kunde de ej förenas, finge lyckan offras, men
samhällets mål borde vara att sträfva till
vinnande af bägges harmoni.
Detta borde utföras i en afhandling, men
därförinnan måste man lära känna människorna.
Det manuskript han nu meddelade innehölle
blott en händelse. Och härefter följde den
vanliga reservationen. Detta vore blott ett rön, ett
faktum, en tafla ur lifvet. Att fördöma eller
gilla detta faktum tillhörde afhandlingen.
Oaktadt denna reservation, hvarmed
Almquist velat hålla sig en utväg öppen,
är det ju dock uppenbart, att han genom
Sara Videbecks mun velat häfda
kärlekens oberoende af äktenskapets band,
och att »Det går an» är ett nytt inslag
i den europeiska kampen för kärlekens
emancipation från den gällande
äktenskapslagstiftningen. Dock torde man
böra särskilja flere olika moment.
Boken utgör först ett angrepp på
vigseln såsom sådan; — kärleken behöfver
icke det religiösa signeriets kraft.
Anmärkas må dock att, såsom framgår af
Almquists senare skrifter, han äfven
fördömde civiläktenskapet, hvilket han kallar
en högst ömklig expedient och t. o. m.
anser »så tillvida sämre, som ännu
mindre af religion däruti ingår än i det
kyrkliga».
För det andra ogillar han
äktenskapet såsom lifslång institution, äfven
sedan tycket upphört, och ansluter sig
här till George Sands uppfattning. Denna
teori har ju anhängarna af skilsmässans
underlättande upptagit, men här
tillkommer alltid en svårighet, som Almquist i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
