Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Honoré Daumier. Af Carl G. Laurin. Med 14 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38 CARL G. LAURIN
ler lika dyrbara mästerverken, och
Dau-mier var i hela sitt lif en beundrare af
klassisk konst, så modern han än var.
»Il faut ètre de son temps» var hans
valspråk, och han drog sig till och med
ej för att vara litet fore sin tid.
Brack-publiken, förargad och häpen framför
Manets och Gustave Moreaus taflor,
tecknar han med godmodigt löje — ty
egentligen hade han ett mycket demokratiskt
hjärta för dessa beskedliga dumsnutar,
som ju alltid utgöra majoriteten i
mänskligheten.
De scener ur familjelifvet, som Heine
i Simplicissimus gjort till en specialitet,
hade Daumier börjat med. Mot
blåstrumporna är han kitslig. Daumier
delade i det fallet sitt folks känslor,
och »kvinnan betraktad som odalisk»,
som kvinnosakskvinnorna bruka
uttrycka sig, är nog, trots alla kvinnliga
bokförare och kassörskor i det idoga
landet, i hufvudsak nationellt fransk. »Det
är ju märkvärdigt att man ännu ej
recenserat min roman» säger den
tidningsläsande författarinnan, som tyckes sakna
några af de egenskaper, hvarmed den
samtida George Sand besegrade äfven
det motspänstigaste manfolk.
Ar 1848 skulle den frihetsälskande
Daumiers drömmar ■— icke förverkligas.
Nya pratmakare i en ny folkförsamling
tecknades af konstnären, och »brorsonen»,
som skulle bli föremål för hans
trettioåriga hat, började — ännu blott som
Louis Napoléon — att göra sig gällande.
I början af år 1851 var Daumier en
dag sysselsatt med att modellera en
statyett, då en liten man störtar in i
atelieren och kastar sig på knä framför
konstnären, utbristande i en störtflod af
beröm öfver hans skämtbilder. Det var
den impulsive och geniale historikern
Michelet. Skrattande och smickrad bad
Daumier honom stiga upp. Han fäste
då blicken på statyetten och utstötte ett
grundaren och redaktören Emile de
Girardin, gifvande honom Robert Macaires
namn på litografierna.
Parodiskt gycklade han med både
Homerus’ och Racines typer långt före
Offenbachiaderna. Hans Orfeus med
glasögon och lyra visar, att man hade
fått nog af patos och behöfde den
reaktion, som hvarken greker eller
romare själfva nekat sig. Baudelaire, för att
ännu en gång citera honom, kallade denna
art »en rolig hädelse, som gjorde sin
nytta». Långt ifrån att skada, friskar
dylikt endast upp de gamla, genom sek-
RATAPOIL.
STATYETT.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
