Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Hemma. Skiss af Gustaf Janson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HEMMA
tyckte, att en ofantlig tidrymd förflutit,
sedan han fattade sitt beslut, hvad det
nu innehöll. Han vred och vände sin
hatt mellan händerna och synade dess
foder, eftersom han inte visste, hvart han
borde rikta blicken. Därvid kom han
att fästa sig vid fabriksmärket på
svettremmen. Det var ett vackert märke,
tyckte han. Inte annat han kunde se
föreställde det ett sittande lejon, som
höll något mellan framtassarna. Han
sneglade förstulet bort till modern, som
torkade händerna på en handduk — hon
hade tvättat barnkläder, då han trädde
in. Sjömannen fördjupade sig i nya
betraktelser öfver fabriksmärket och
undrade, ifall det ej skulle vara prydligare
att bära det utanpå hatten. Han såg
upp, ty modern gjorde en rörelse, som
om hon varit på väg att säga något.
i detsamma började barnet gråta.
Modern skyndade genast fram till vaggan
och lutade sig öfver den.
Sjömannen åsåg, hur hon pysslade
om den lille. Någonting, som han
gärna önskat påminna sig, ehuru han ej
lyckades göra det nu, gjorde honom
nedslagen. Han stirrade tigande på sina
fötter och kände oväntadt och med
smärtsam tydlighet, att han befann sig
hopplöst långt utanför allt detta. Och som
han stod där vid dörren, blef han
sentimental, nästan gråtfärdig. Utan att
fatta sammanhanget hade han plötsligt
erinrat sig en kväll ute på Atlanten.
Det var vindstilla, och styrbordsvakten,
till hvilken han hörde, hade nyss tornat
in. Han .låg i sin koj och lyssnade på
kockens handklaversspel. Just den
kvällen hade det plötsligt stått klart för
honom, hur roligt det skulle vara att resa
hem och hälsa på modern. Han
föresatte sig att göra det, så snart han
mönstrat af efter resan. Men det dröjde
många år, innan . . . Stor sak i det, nu
var han ju här . . . Men den kvällen. ..
Ord och Bild\ i"J:e årg.
49
"Nå, det var nog något särskildt med
den, månskenet, handklaverslåten,
ensamheten . . . och så får man så underliga
griller på sjön. I går och i dag hade
han också . . . Ah fan anfäkta, en sak
blef aldrig sådan som man tänkte eller
önskade. Och inte var det värdt att bli
ledsen för det, ingen kunde hjälpa.
Modern såg upp, som om hon
väntat, att han skulle säga något.
—- Ä det en pojke eller en flicka?
frågade han och bemödade sig allvarligt
att hyckla ett intresse, som han var
långt ifrån att känna.
— Den här ä en pojke. Flickan
ä nere på gården å leker.
— Jaså. — Sjömannen började åter
sysselsätta sig med märket i hatten. En
paus uppstod, och när den hotade att
blifva lång sade han: — Eftersom jag
ändå kommit till stån tyckte jag, att
jag gärna kunde gå hit ett slag.
— Det var ju snällt af dig, det.
Han lyssnade förgäfves efter det
ömma tonfall, han längtade att få höra.
— A du har det bra, sade han
grumligt.
— Man kan inte klaga.
— Nänej. — Ja nu var det inte merj
ä jag går väl igen. — Han föll ihop
och tog motvilligt ett steg mot dörren.
— Vill du inte vänta, tills Söder
kommer hem?
— Hvarför det? Vi har ju inga
affärer med hvarann, sade han trött och
lade handen på låsvredet. —Ja, ajösdå!
Modern lämnade ändtligen det
skrikande barnet åt sitt öde och kom
närmare.
— Stackare, han har knip i magen,
sade hon ursäktande och pekade med
tummen öfver axeln.
— Ja, något ä det förstås med honom,
annars skrek han väl inte.
Hon räckte äldste sonen sin hand
4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
