Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - † Konung Oscar II. Af Hans Hildebrand. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7 o
HANS HILDEBRAND
höstdag i en underbart vacker omgifning.
Ar hafva förflutit sedan dess, men
minnet står för mig lefvande som från i går.
Ur den prydande, men förrädiska
grönskan reste sig de gråa, delvis till fall
lutande murarna af det fordom
praktfulla Stegeborg. På borggården voro
täta människoskaror samlade, alla klädda
till högtid, alla kännande att det var
en högtid. Ifrigt och troget följde
blickarna den högvuxne mannen med det
hvita håret och de lifliga, vänliga ögonen.
Han drog sig ej för att klättra upp för
murraset för att kunna sända en blick
in i hufvudtornet. För dem, som
kommo honom nära, hade han vänliga ord.
En liten fyraåring gick fram till honom,
drog honom i kläderna så högt han
nådde och frågade: »Är du kungen?»
Då den lille fått ett jakande svar, sporde
han vidare: »finns det flere kungar i
Sverige?» Då detta förnekades, utbrast
han i en jublande ton: »Då är du den
rätte kungen!» Och så blef den lille
af den varmhjärtade barnavännen lyft
högt upp och kysst.
Den lille hade rätt. Konung Oscar
var den rätte konungen.
Det berodde icke på en tillfällighet
att han den gången besökte Stegeborg.
Våra historiska minnesbyggnader voro
honom kära. Under de senare åren
bragte han, så ofta det var mig
förunnadt att träffa honom, alltid de historiska
ruinerna på tal, ville veta, huru långt
konserveringsarbetena hade fortskridit,
huru planen var uppgjord för framtiden.
Till och med när jag under den
festmiddag, som konungen höll för att hedra
Nansen, då denne hade kommit äter till
Kristiania efter lyktad arktisk färd, blef
framkallad till konungen, som ville gifva
mig en hälsning, fann han tid att
omtala, att han besökt Alvastra och att
fråga om ej åtgärder snart skulle
vidtagas för konserverande af cistercienser-
munkarnas vackra kyrka. Då jag
svarade, att hufvudvillkoret här, liksom i
så många andra fall, var nödiga
penningar, fick jag den tröstande
försäkringen, att penningar nog skulle komma
att finnas. Det var icke endast en
platonisk kärlek konung Oscar hyste för
dessa minnesmärken, med frikostig hand
lämnade han bidrag. I detta afseende
kände han sig hafva alldeles särskilda
förpliktelser till Alvastra och Stegeborg
— »jag ■ har en tid kallats hertig af
Östergötland och måste därför särskildt
tänka på dess minnesmärken». Från
allra senaste tid talar Bohus’ ståtliga
fäste högt om konungens lefvande
intresse och frikostighet.
De grånade ruinerna, kring hvilka
minnena smyga sig som murgrönan intill
stenarna, voro ingalunda de enda
kvarlefvor från forna tider, som konung Oscar
omhuldade. Ofta deltog han fordom i
Antikvitets-Akademiens och Historiska
Samfundets sammanträden. För honom fanns
ingen kungsväg till den vetenskap han
särskildt älskade. Han skydde icke
arkivforskarens mödor. Därom vittna hans
i nyss nämnda Akademis Handlingar
offentliggjorda bidrag till utredande af
förhållandena under den mörka tid, då
Karl XII:s stjärna var i nedgående.
Så arbetade han i forskningens tjänst
och till forskares nytta. Huru varmt
hans hjärta klappade för svensk bragd
och för svenska hjältar, det har den
stora allmänheten lärt känna af det
storslagna sätt, på hvilket han som skald
tecknat den svenska flottans minnen.
Underbar var den mångsidighet, som
utmärkte konung Oscar. I fullaste mått
må på honom tillämpas det gamla
ordet: »intet mänskligt är för mig
främmande». Tvänne voro de krafter, som
i detta afseende blefvo för honom
bestämmande. Med en ovanligt rik
begåfning, med en klar blick för allt som rör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
