Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - "Det går an". Dess litteraturhistoriska förutsättningar. Striden om dess tendens. Af Karl Warburg. IV—V. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»DET GÅR AN»
103
kapitlet gaf mig att officiellt inför Rikets högsta
teologiska myndighet och med detsamma inför
hela Sverige få aflägga min trosbekännelse,
varmt, fullständigt och djupt i alla de frågor
som önskades. Dessa frågor bekom jag nu för
att efter en månad besvara; och därmed slöts
akten. Fahlcrantz, som annars brukar hafva en
eldblossande färgton, satt alldeles grågul i
synen: kanske kom det af väderleken ty det var
utmärkt kallt i onsdags, och isbarken flög
under högt jubilerande urväder på Domkapitlets
rutor. Gubben Svanberg (min gamle verklige
gynnare och vän för Geometriens och
Räknekonstens skull) satt nedkrupen i sin dräkt ända
•öfver hakan, och tycktes fundera på huru det
var möjligt att kunna hysa irrläror, enär
därtill nödvändigt erfordrades att åtminstone hysa
någon öfvertygelse. Gubben Thorsander hade
inte torts gå upp: han satt hemma öfverläggande
om sina egna irrläriga disputationer. Förlåt
mig, bästa Vendia, att jag talar om alla dessa
gubbar, som icke kunna intressera dig, då du
ej känner en enda, och kanske icke heller är
nog hemma i teologi. Jag tillbragte 2 nätter i
Uppsala, en på hvar sin sida om den
märkvärdiga dagen, och under dessa nätter, som jag
använde med god sömn, uppskakades jag
likväl emellanåt ur slummern genom studentskaror
som utanför fönstren stormande afsjöngo
Mar-seillervisan och ropade hurra öfver en viss illa
känd person. Andra natten sjöngs likväl
vackrare och frommare saker. Jag ville ej stiga upp
och tala dels emedan det var midt i svarta
natten (studenterna, af fruktan för det faderliga
polisögat, hade förmodligen afvaktat denna tid),
dels var det dubbla fönster, dels var det också
rasande kallt, och slutligen ansåg jag mig icke
böra göra något slags väsen. Hela sista
aftonen tillbringade jag hos fru Silfverstolpe (jag
vet icke om du känner detta älskvärda och till
karaktären förträffliga fruntimmer): där var som
vanligt en liten vitter cirkel af Uppsalas
äste-tiska notabiliteter: man var icke vidare ond
utan glad och upprymd, läste, sjöng Arturs jakt,
Ragnhild, Källans klara sorlande sakta . . . m.
m. Likväl bör jag säga, att Atterbom, som kom,
gick åter hem, när han i salsdörren fick höra
att jag var där. Så häpen och modstulen är
han, blott han hör mitt namn. Det griper mig
i själen, ty det bevisar huru mycket han har
älskat mig: han vet och tror icke, att jag älskar
honom lika mycket än. Hvilka missförstånd,
som skulle vara ytterst löjliga, om de icke vore
djupt sorgliga och sårande.»
De frågor, som domkapitlet fram-
k. e. fahlcrantz. blyertsteckning
af maria röhl (1842). I K. Biblioteket.
lade vid detta tillfälle, rörde emellertid
Almquists allmänna ställning till
prästämbetet och voro väl närmast
föranledda af hans Törnrosskrift »Prästens
ställning». Almquists muntliga svar var
undvikande. Han förklarade dock sig ej
hysa irrläriga åsikter, men han ville icke,
sade han, extemporera bort sitt ämbete,
utan utbad sig att få frågorna skriftligt
förelagda och därpå afgifva skriftligt
svar. Tillika utbad han sig ett års
tjänstledighet från prästerlig tjänst.
Domkapitlet medgaf honom att
besvara de tolf frågorna skriftligen; i sitt
svar förklarade Almquist sig med klara ord
bunden af prästeden, men gick för
öfrigt omkring de viktigaste punkterna och
yttrade sig sväfvande, hvarför
domkapitlet, »som saknat den önskade
uppriktigheten», fann sig förpliktadt att
förelägga honom tre bestämdare frågor och
däribland denna »om han erkände
äktenskapet vara en gudomlig stiftelse samt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
