Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AtjoJIULS
f*-\o.ç6u<x $
FRAN STOCKHOLMS TEATRAR
Af CARL G. LAURIN
Med s bilder
TRINDBERG är förföljd af ödet.
Därom finnes intet tvifvel. När
han skref »Mäster Olof», äfven
kallad »En affälling», vårt kanske
starkaste drama, dröjde det åratal innan det
blef uppfördt, och nu när han med
kanin-artad prokreationsförmåga sätter dussintal
af alldeles ovanligt ledsamma och olitterära
pjäser till världen, skyndar man sig att
spela dem. När han rått och lögnaktigt, om
också delvis med utomordentliga litterära
förtjänster, i »Svarta fanor» och »En blå bok»
under lömsk användning af genomskinliga
signaturer angriper ett par personer, som i
ena fallet med hänförelse, i andra fallet med
lärdom och oväld alldeles särskildt glödande
arbetat för tankefrihet, får han applåder både
från den enfaldigaste delen af den religiösa
pressen och från den socialistiska
skämttidningen »Karbasen». Man kan få svindel
för mindre. Och nu är Strindberg också
rekommenderad som Nobelpristagare:
»Wer-den die Stockholmer Herren nun noch länger
zögern, ihrem grossen Landsmann den
Nobelpreis zu geben?» skrifver Maximilian
Härden. Vår svenske Loke har vissa inre
likheter med den tyske publicisten, hvars
efter »allvarlig själfpröfning» utgifna pikanta
artiklar om det perversa könslifvet ha en
strykande afsättning på Friedrichstrasse.
Härden är en sorts andlig jonglör och
po-sör, som alltid håller sig på den minst
banala sidan. Dock vore det orättvist att
allt för mycket jämföra Strindberg med den
tyske f. d. skådespelaren med sin inslagna
fåfänga, denne judiske antisemit, som
blifvit högfärdsgalen för att Bismarck utgjutit
sin galla för honom. I många fall är
Härden »ein Tierchen mit ganz anderen
Ma-nierchen ».
Paraleller mellan Härden och Strindberg
saknas ej, men som personlighet torde väl
Strindberg vara sin tyske beundrare
mycket öfverlägsen.
Och dessutom minnes man den
orättvisa, hvarmed hans produktion möttes, då
den var som bäst. Hvilken jäsande kraft,
hvilken påtaglighet fanns ej i »Röda
rummet» ! Har den stockholmska skärgården
tillnärmelsevis skildrats så som i
»Hemsöborna»? Äfven »Giftas» är en af de böcker,
som i all sin råhet dock ger många
lifs-företeelser en pregnans, för hvilken man
är tacksam. Och hur äktsvenska äro ej
alla hans naturskildringar med sina vårlökar
och sippor och sina blå fjärdar Den som
skrifvit två sådana saker som »Mäster Olof»
och »Gustaf Vasa» och därigenom blifvit vår
på en gång förste och mest framstående
dramatiker, den som enligt våra förnämsta
språk- och litteraturkännares åsikt varit af
den största betydelsen för den moderna
svenskans utveckling, honom kan mycket
förlåtas, men afgörande blir i alla fall hvad
han innerst vill säga med sitt verk, och
den patologiska utveckling hans
författarskap genomgått på de sista tjugu ären
nödgar den opartiske beundraren af de
litterära sidorna hos vår störste författare
att protestera mot andan och det djupare
innehållet i det mesta han skrifvit.
Ju mer man betraktar Strindbergs
produktion i dess helhet, ju mer varseblir man
hur föga han i vissa fall ändrat sig. De
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
