Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Aforismer och aperçuer. Af Ola Hansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
200 OLA HANSSON
militären: med löjtnantsstram hållning,
med alldeles icke små fötter och med
steg som äro ännu längre och med
regelbundna ansikten utan det individualiserade
uttryck, som följer med förfiningen,
tyckas de förträffligt ägnade att uppfylla sin
enklaste bestämmelse. De ha så länge
och så grundligt anpassat sig efter
idealet officer, att de blifvit skäligen
onjutbara för män, hvilka — utan alla
anspråk på raffinemang — ändock kräfva
mer af det »ewig Weibliche», som
trifves bäst pä största möjliga afstånd från
Mars’ söner. Deras särmärke är det
fullständigt osammansatta naturellet; de
simp-lificera lifvet pä möjligast inskränkta vis;
deras öppna och raka blick är
oföränderligt monoton och individuellt tom; de
äro sina äkta män trogna, som den
preu-siska pickelhufvan sin instruktion; de äro
pioner eller pä sin höjd rosor, men aldrig
vilda markörter eller sällsynta
drifhus-blommor.
Sådana futtiga svärmare som Gerhart
Hauptmanns Loth voro rakt icke
sällsynta bland den socialistiskt färgade
tyska ungdom, som följde på en
generation af akademisk-militärisk drill.
Deras tal var lutter bok och deras
tankar bara papper. De voro anarkismens
byråkrater och ateismens moralister. De
voro orubbliga, ty deras tankeapparat
idislade blott det allaredan tänkta; och
det var en lätt sak för dem att veta,
hvad de hade att göra, ty de handlade
alltid efter föreskrift, aldrig af impuls.
De älskade efter teori och aflade barn
efter en lärobok om fortplantning. De
voro talare, agitatorer oeh
»Stimmungs-menschen»; men hvar helst man
knackade pä hos dem, fanns det ingen resonans.
I det gamla kulturlandet Frankrike
med dess månghundraåriga vitterhet af
obruten kontinuitet är i vida mindre grad
än annorstädes någon klyfta för handen
mellan gammal tid och ny i
skönlitteraturen. Särskildt berätta kunde man, —
för hundra är tillbaka precis pä samma
vis som i dag; den franska novellen är
att förlikna med ett pärlband, som
sträcker sig genom århundraden och hvars
pärlor likna hvarandra som bär af samma
slag, — allihop förarbetade i samma rena
galliska stil. Vid ett tyskt eller
skandinaviskt diktverk kan man vid första
flyktiga ögonkast afgöra, om det skrifvits i
detta århundradet eller i det förra; en
dylik afsatsbildning i konstmognad och
formteknik är knappast skönjbar mellan
diktverk, hvilka äro sä skilda från
hvarandra i tiden som »Manon Lescaut»,
Diderots »La Religieuse» och en novell
af Maupassant.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
