Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Naturkunskapens själfbesinning. Af Allen Vannérus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
228
ALLEN VANNÉRUS
När den alltså är ett föreställningshelt,
be-tingadt af subjektiva och objektiva
förutsättningar, är det principiellt tillåtet att
antaga, att den äfven bär spår icke blott
af subjektet, utan ock af den objektivitet,
utan hvilken den icke skulle vara hvad
den faktiskt är. Fullföljer man detta
uppslag, följer dock icke att man måste
återkomma till just 1600-talets dogmatiska
objektivism, men visserligen till en kritisk
objektivism, som dessbättre icke blir blott
kulissvetenskap, utan realistisk metafysik.
Intet förhindrar oss att tillägga
naturordningen åtskilliga, låt vara abstrakta,
formbestämningar och anse, att naturen är
sådan, som dessa — hvilka alltså på
samma gång äro tanke- och
realitetsbestämningar — angifva. Eller skola vi verkligen
till sist vara nödda och tvungna att i
sanningens namn betvifla, att naturen är ett
mångfaldshelt af realitetselement
(substanselement), att den utgör en i kraft af sin
egen immanenta nödvändighet
determinerad process, att den är lagbunden, att
materien (substansverkligheten) är oförstörbar,
att energin omsätter sig enligt ekvivalenta
mått, o. s. v.? Jag måste bekänna, att jag
för min del icke finner någon fullständigt
tvingande och afgörande anledning att vara
så kritisk och skeptisk, att jag icke kan
tro på en naturmetafysik i bemärkelsen af
ett abstrakt formsystem, hvilket, populärt
uttryckt, återspeglar vissa naturens egna
grunddrag. Och stödet för denna
kunskapsoptimism blir till sist, att jag känner
mig oförhindrad anse, att det består ett här
högviktigt realsammanhang mellan den
fenomenella och den transfenomenella
verkligheten af den art, att den senare kan skina
igenom i den förra, ett ’sken’, som sedan
kan tolkas af det logiska förnuftet och
därvid omsättas i ett system af objektiva
kunskapsomdömen.
Att emellertid nämnda abstrakta
formsystem äfven kan och bör uppträda i de
empiriska naturbildernas mera konkreta
gestalt är jag den förste att erkänna. Det
blir alltså en metafysik med ett slags
naturvetenskaplig symbolik som hjälp. Just
i fråga om denna symbolik har jag en
beröringspunkt med Norström. Däremot
måste jag anse, att denne för hastigt skiljt
sig från det objektiva realitetsproblemet,
på grund hvaraf hans arbete på denna
punkt tvifvelsutan företer en lucka, som
dock, dessbättre, till hälften blir utfylld
genom det eftertryckliga framhållandet att
’den realistiska föreställningen’ icke kan
ersättas af något annat betraktelsesätt (s.
52). Blott ’betraktelsesätt’ eller icke, är
alltså frågan. Enligt den åsikt, jag
förfäktar, äro de mekaniska och energetiska
teorierna icke blottade på all objektivitet, d.
v. s. de äro icke endast arbetshypoteser,
om de ock äfven äro sådana, utan
därjämte uppfattningar af en viss objektivitet,
ehuru det är en uppgift för sig att
uppvisa hvad som är objektivt i dem.
Under antydda förhållanden lyckas det
mig tyvärr ej heller att, i likhet med en
annan entusiastisk norströmslärjunge,
löjtnant Ernst Liljedahl, inse, att författaren
till Naturkunskapens själfbesinning ’med
hjälp af tidens naturvetenskapliga bildning’
bevisat ’ett evigt förnuft i tillvaron’. Jag
tror, att Norström endast sökt ådagalägga,
att naturkunskapen icke står den religiösa
kunskapen emot. Dessa båda äro enligt
honom i grund och botten af samma
allmänna natur, nämligen af en symbolisk
bestämdhet. De äro i vissa sina former
projektioner mot det i sig ovetbaras fält,
hvilket alltså blir liksom utsmyckadt med
bilder i och med den fortgående
naturvetenskapliga och religiösa
kunskapsutvecklingen. Men kan man verkligen godkänna
denna åsikt, enligt hvilken det icke är
någon principiell grundskillnad mellan t. ex.
begreppet atom och föreställningen gud?
Det förra är ju dock en produkt af en
metodisk empirisk-logisk begreppsbildning
och i enlighet härmed ett ingalunda
objek-tivitetslöst uttryck för materiens
mångfaldbestämdhet och diskretion, under det den
europeiska guden knappast är något ditåt.
Den är ju, ur olika synpunkter, så mycket.
Ur en är den ett uttryck för en det
konkreta lifvets idealitetsfordran. Ur genetisk
är den en historisk reminiscens ända från
de profeters tider och hela Israels barns
lif i intensiv nöd och lust. Men allt detta
är visserligen icke atom begreppet. —
En filosofiskt världsåsikt måste vara så
elastisk, att den kan rymma både naturalism
och idealism inom sina linjer. Idealismen
ligger naturligtvis på ett annat och högre
utvecklingsplan än naturalismen, i
enlighet med den verklighetens egen stigning,
som kommer den att bilda’ein Stufenreich’.
Sista afdelningen af Norströms arbete inne-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
