Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Blommorna. Af Gunnar Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BLOMMORNA
AF GUNNAR HALLSTRÖM
AG VAR på
vandring för att lära
känna den
egendomliga yttring af
mänskligt lif, som kallas konst,
och jag sökte förstå dess
väsen.
Åter och åter hade
jag funnit, att det
mänskliga skapandet — från
och med själfull lek och
afbildningsglädje, på den
inre nödvändighetens
grundval — i sina högsta
instanser allt tydligare
sluter sig kring en kärna
af religiositet.
Jag menar det
bärande lif, den underliga
flamma, som är det
högsta och finaste i allt
mänskligt — hur det än tar sig uttryck
— det som är en lofsång, en längtan,
en bön — en brinnande, sökande tanke,
en flammande undran, en helig vrede,
en hunger och törst och en ångestfull
fråga eller en på en gång stolt och
ödmjuk tro, en barnatro, som utan lära
och dogm starkt och lugnt lägger sitt
hufvud till hvila under stjärnorna. —
Jag ligger vaken på natten efter en
rik dag. Allt hvad jag sett af de gamla
kulturerna och brottstycken af
längesedan döda folks mäktiga konst står nu
för mig i växande syner.
Min fantasi hänger omkring dem,
den gnistrar och jäser, ombildar och
sammanknyter, och ur
minnets djup stiga andra
syner upp.
Jag ser jordens
väldiga yta bukta sig
framför mig. Mörk och vida
spänner hon sin ofantliga
båglinje mot himmelen.
Suset af skogar och
städer och hafvens dånande
oro stiga till obestämdt
sorl och blandas till ett
med bruset af det
mäktiga klotets rullning
genom stjärnrymden.
Se — där växa de
upp i natten, de gamla
kulturerna — som
skimrande jätteblomster vid
horisonten — nu så nära! Hvar för sig
på sin grund resa de hägrande sina
fantastiska byggnader af kristalliseradt
själslif, som underliga svampar, ormbunkar
som blomma i midsommarnatten och
slå ut sina kalkar mot sol och stjärnor
— mot Gud.
De växa upp ur sina vittrande ruiner
och få åter sin viljas och längtans form.
Deras konst formar och färgar och
tornar upp deras väsens byggnad i
lefvan-degjord materia. Deras tros anda fyller
dem, och deras dikt och sång brusar
genom salarna —- ekar mot hvalfven —
stiger mot oändligheten.
Millioner och millioner människolif
hafva i dem afsatt sin bästa kraft, sin
Vignettema tecknade af författaren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
