Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Blommorna. Af Gunnar Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
258
GUNNAR HALLSTRÖM
vildhet — likt djurens -— och mörk skräck
och undran på tillvarons gåtfulla krafter.
Men mäktig är resningen — och när
solens glödande eldklot sjunker i det
svala hafvet, låter hon jätteblomstren
flamma och lysa och kasta skuggor —
svarta, aflande, födande skuggor — där
amfibiska afgudamonster kämpa med
Quetzalcoatl på lif och död.
Det skymmer och mörknar öfver
Atlantiska Oceanen, och vid stjärnljus
stiger Europa ur vågorna.
Rom och Byzanz
vissna. — Norr om Alperna
kryper folkens väsen först
som mossa och lafvar längs
magra marken, höjer sig
småningom och blommar
som ljungen, stiger, växer
— det glimmar af
basilikor — reser sig slutligen
som jättegranar och
cypresser och sträcker
gotiska spirors längtan mot
oändligheten.
Underbart fogar och
sirar sig deras smärta växt
under korsblomman, reser
sig med ett stigande
vimmel af heligas skaror och
änglar, som vakta utanverken och
portarna, skydda bärande bågar, sträfvor
och stöd, vakande och kämpande om det
helas himmelshöga resning mot
fienderna, de onda andarna, sinnebilderna af
last och ondska, af kalla ögons hån,
den mörka skräcken, det dumma,
djuriska och tunga, som ville draga oss ned
och hindra vår viljas växt.
Jag hör i natten deras röster, som
tänkt och fogat detta samman. — En
stor liknelse vilja vi bygga oss —- till
Guds ära — — — Hög och stilla och
lugn, som en dom under hvalfven, skall
vår innersta själ vara. —
Det dånar af klockornas mäktiga
malm, det glimmar af klara färger och
guld, och då sången skallar mot de
svindlande höga hvalfven, känna människorna
med vidgade bröst sitt väsen stiga med
dem. Ara vare Gud i höjden och frid
på jorden och människorna en god vilje!
Som en tövind ur fjärran sunnanifrån
komma underliga och starka ord. —
Katedralen bleknar — men jag hör
ännu — allt klarare — de
starka orden in i dånet af
vår egen tids ofantliga
rotbyggnad af järn och stål.
Där växer ett mäktigt
och gåtfullt träd. Jag ser
ej stammen, ej hvar
kronan börjar och slutar,
men jag hör suset af dess
väldiga grenverk, dånet af
cellernas rastlösa arbete,
dess ådrors pulsslag. Dess
millioner ögon och nerver
söka och trefva utan ro
— och finna omätliga
krafters bistånd.
Det utbreder sig, fäller
sina frukter, skjuter
rotskott, mångdubblar sig och
kastar sina sjungande
nervtrådar genom jord, luft och haf. Likt
Ygdrasil vill det famna världen -— och jag är
en droppe i dess säf — ett blad i kronan.
Moder Jord — jag smeker dig med
mina tankar — och då är det som om
tusenden och millioner i samma
ögonblick gjorde detsamma — vid
stjärnornas ljus, under morgonrodnad och
aftonskimmer, vid middagens id och lycka
under solens gifvande händer.
Moder Jord — du är som en
lustgård — som en blommande äng, där
världsblomstren stiga och falla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
