Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Harald Gabriel Hjärne. Af L. M. Bååth. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
265
stod under främmande ok eller i sitt
inre statslif led af hämmande skrankor
af den art, att de undergräfde statens
enhet och sammanhållning. Geijer skref
historien med den filosofiska tankens
underström, att allt syftar hän till
mänsklig och följaktligen politisk frihet. Men
under det att han skref sina odödliga
verk, hörde han samtidigt bruset af
tidens oro och stridsbullret från de krafter,
som försvarade och angrepo
ståndsförfattningen och därigenom omedvetet
byggde upp det samhälle, i hvars
rikare mognad vi nu lefva. Geijer gaf det
kämpande folket en ny historia, som
lärde detsamma att känna sig själft i
dessa stormdagar ur sina framfarna öden.
Det fick historiskt stöd för sina
sträfvanden att möta och tillämpa de nya
idéer, som med det individuellas och det
nationellas rätt drogo genom Europa.
I Geijers tolkning lärde Sveriges
historia, att det icke var artificiella
ståndsrättigheter, utan personlig rätt, som den
mänskliga utvecklingen sökte förverkliga.
Så har Geijers historia gifvit den
nödiga politiska fostran och tankegång, som
svenska folket då behöfde.
Med tidens snabba flykt synes Geijers
samtid redan långt aflägsen från oss;
dess speciella frihetsträngtan är ju redan
stillad. Väl hafva vi fortfarande en
pt>-litisk rösträttsfråga à la Peterson i
På-’boda med en förstakammarfråga och en
kyrkomötesfråga i släptåget, men dessa
saker äro i grund och botten de rester
af den gamla ståndsförfattningen, som
blefvo öfver vid den De Geerska
kompromissen. För deras lösning tarfva vi
näppeligen någon ny historia.
Äfven för Harald Hjärnes
historieuppfattning ligger nationalism till grund
i dess sanna bemärkelse af svensk
folklighet. Det är tanken om Sveriges folk
»såsom ett ansvarsförbundet helt» som
kan sägas utgöra hörnstenen i hans hi-
Fot. K. Eschlur, Prag,
harald hjärne 1882.
storiska system. Ett sådant ansvar
kräfves visserligen äfven för statslifvets inre
utveckling, men det kräfves isynnerhet
för vinnandet af en verklig kännedom
om detta statslifs beskaffenhet och
förutsättningar, hvilka utmärka oss som ett
folk gent emot andra. Vi förstå i
verkligheten alldeles för litet vår egen
ställning till främmande folk. Detta är en
följd af vår anspråkslösa mellanfolkliga
plats allt sedan frihetstiden, som vi
själfva ytterligare försämrat genom vår
politiska dekadans under senare hälften af
1800-talet, hvarigenom unionen år 1905
fick den naturliga ändalykten. Det är
alltid, och icke minst i det nuvarande
lifliga umgänget bland folken, en fara för
hvarje folk att försumma sig själft. Ett
folk, som känner sig »ansvarsförbundet»,
drifves ingalunda uteslutande af moraliska
motiv, huru viktig och nödvändig den
rent psykologiska stämningen än må vara
för statslifvet. Den eldiga fosterlands-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
