Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Ur bokmarknaden - Af Gustaf Otto Adelborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ur bokmarknaden
287
Goethe är nuen kulturens stormästare som
kanske ingen annan. H. L. är, i egenskap
af kulturell person, han är ju innerst alltid
förmer, det får man lof att hålla fast vid,
angelägen om att betyga honom sin aktning.
Det sker, då han under en af sina
»sentimentala resor» (öfverrubrik för bokens
senare del) föreställer sig råka honom själf.
Huck Leber är då idel instämmande, men
det måste nu också medgifvas, att han
lägger utmärkt fyndiga och särdeles berättigadt
skarpa repliker i Goethes mun, i synnerhet
då frågan blir om de föga grundligt
kulturella filologerna, — såsom i följande (ur
»Audiens hos Goethe»): »Ack min
Mefist-feles! Vet ni hvad han nu tar sig för? Han
studerar Goethe-filologi och är så
himlaför-tjust, så han minns inte längre sin lilla otur
med doktor Faust. —–- — Filologerna
— nu återtogo rynkorna sitt normalläge —
filologerna äro litteraturens rationalister, som
förneka den helige andes inspiration och
poesiens under. Deras tid förgår. Och
kommer åter. Jag skall nöta ut många
generationer.» Någon anledning har man
emellertid att förvåna sig öfver att icke vissa H.
L:s egenskaper —- man tänker då särskildt
på den ton af skälfvande, varmt, finkänsligt
allvar, som hvilar bestämmande öfver hans
temperament — att icke detta bringar
honom att mer reagera mot Goethe: Goethe
saknar väl dock emellanåt äkta, djup värme,
kanske har han ibland icke så litet af en
nästan oblyg kyla. Kanske har man skäl
att begrundande uppehålla sig vid H. v.
Kleists epigram öfver »Herr von Goethe»:
Siehe, das nenn’ ich doch würdig fürwahr sich
im Alter beschäft’gen!
Er zerlegt jetzt den Strahl, den seine Jugend
sonst warf.
Särskildt då frågan är om att få klarhet
öfver detta H. L:s förhållande till kulturlif
i allmänhet och Goethe isynnerhet, beklagar
man, att i denna bok ej medtagits uppsat-
ser sådana som »Weininger och
undermänniskan». I skildringen af Weiningers
oförfärade sätt att vara och i slutorden:
(»Endast ett har värde, har oförgänglighet —
anden som lefver innanför dessa
skröpligheter. Detta var hvad han–-ville
bevisa. Pinsamt skarpsinnig som han var,
smickrade han sig icke med hoppet att
öfvertyga någon. Hans argument förmå
ingenting, allt beror på ens ursprungliga
disposition. Har ni något intresse för det
andliga, Fru Lundberg?») torde Huck
Leber röja mer af entusiastisk, om ock
energiskt behärskad, nästan tillbakadragen,
innerlighet, än hvad som är förenligt med
en full uppskattning af Goethes kyligt
eleganta världs^ ishet.
För den som förstår att läsa ut
författaren ur en bok (till hvilken en förf.
verkligen finnes), är det emellertid af
föreliggande samling fullt klart, hvad Huck Leber
är, att han är en verklig
författarepersonlighet. Det gäller blott att komma rätt
underfund med hans metod och med hans
uttryckssätt. Detta kan vålla svårigheter, ty
metoden är på det hela taget särdeles
indirekt, den ställer det ämne, som upptages,
under er mycket invecklad, fastän innerst
visserligen fast och klarsynt, behandling, hvarur
meningen blott glimtvis framskymtar till
omedelbar klarhet. Uttryckssättet är ej svårt
att, i allmän mening, igenkänna — i hög
grad individuellt särprägladt, som det är
— men är svårt att rätt igenkänna — det
kan för mången vara svårt att klart se, hur
det äges af en person, som oafvändt
kännes vid sin uppgift som ande, och som
äger kraft att med varm, om och något
inbunden, hänförelse samt innerlig skärpa
fullfölja denna uppgift. Man får lof att
inse, hur Huck Lebers uttryckssätt
konsekvent är utmärkt af en svårtydbart,
förnämt egen, så att säga inveckladt fri,
skönhet — till sin grundton intimt dallrande
(och darrande) af djupt kändt allvar.
Gustaf Otto Adelborg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
