Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Lifdrabanter. Studenthistoria af Gustaf Ullman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lifdrabanter
317
så, men eljest mycket olik värden. Rätt
småväxt, spenslig och en smula
framåt-böjd smög Kristers stilla och förstulet
sina egna vägar genom studentlifvet,
grälade gärna, men i fina och dämpade
toner — och med outtröttlig envishet.
Han tycktes spara sin tunna och
ömtåliga stämma för att kunna nyttja den
så länge som möjligt. — Nu fördjupade
han sig vid Pomréns arbetsbord i staplar
af böcker: litteratur- och konsthistoria,
tjocka som kyrkbiblar, tyska
samlingsbibliotek, och ej att förgäta, svensk
nutidsdiktning. Medan de andra,
hopklämda i en skranglig soffa och vaggande på
halta stolar, lyssnade till Pomréns
utgjutelser om den store skald, hvars
rof-fågelsprofil i reproduceradt porträtt prydde
ena väggen, låtsades Kristers ingenting
förnimma utom de tryckta ordens tysta
språk i solflödet genom vindskupans
utbyggda fönster. Men af själfva den
stegradt svällande klangen i föreläsarens röst
kunde han tillräckligt tydligt veta, att
älsklingsämnet var uppe. Han kände
det alltför väl. — Plötsligt ryckte det
till i Kristers’ hophukade skuldror; man
såg på den rödblonda nackens knyckar
och handens grepp, att han funnit
något, som väckte hans sinnes lurande,
pyrande eld. Pomrén hade genast varsnat
stridskamratens tysta, skenbart
omedvetna åtbörder. Jättetung krökte han
sig ner öfver Kristers.
— Nå, lille Kristers, hvad fick du
tag i? Ett korn åt blind höna? •—
Kristers krängde sig mjukt undan den
väldige och sträckte, spefullt leende, en liten
häftad bok upp i solskenet.
— Tänk! — utbrast han, säreget
mildt och liksom uppmuntrande. — Tänk,
att Pomrén kan ha en så’n fin bok på
sitt bord! — Det var en novellsamling
af en mycket känd, betydligt vågad, dansk
humorist. Kamraterna svarade med
obestämda löjen; smålänningen fnittrade till
liksom i smyg. Allesamman sneglade åt
Pomrén, som ett ögonblick stod tyst, med
tillbakakastadt hufvud, vädrande. Med ens
var hans kontrastöt färdig. Han
skrattade kort och gällt, så det riktigt small
i hans hals.
— Ursäkta, det är ett misstag. Jag
ska göra ner den i H-bladet; har bara
glömt att —.
Och han tog den lilla novellboken
ur skämtarens fingrar och slängde den
vårdslöst i papperskorgen. — Där passar
den bättre! väsnades han och dunkade
Kristers i ryggen. Kristers kröp ihop
än mer och tog upp den omtvistade
dansken ur dess förnedring.
-— Jaså, ja — förstår du dig inte
på fin litteratur, så kan du få ge mig
den här, i stället?
— Varsågod, om du vill ha så’n där
smörja.
Kristers nickade, såg sig om på de
andra och blef sakta, men ohjälpligt
blodröd i dragen; hans blågröna ögon
glimtade hatfullt ur smalnande springor
under de ljusa, lindrigt darrande brynen.
Äter lutad öfver bordet, bläddrade han
i sin stackars bok. Tystnaden i rummet,
varande knappt ett par minuter, tycktes
laddad af sprängstoff, som vid nästa
tryck på en spänd hane skulle bringa
knall och blixt och förödelse. Tövatten
droppade i muntert manande takt genom
en plåtränna utanför.
— Det här — bedyrade Kristers
lugnt och klart — är f—11 så mycket
styfvare än allt hvad den där tosingen
har krafsat ihop! — — Med ett
föraktfullt hufvudkast utpekade han
skaldeprofilen på väggen. Och i sakligt späckade,
oförskräckt öppna ordalag prisade han
nu sin hjälte, den danske humoristen,
ständigt med bifogade, för Pomréns
idealdiktare nedsättande jämförelser.
— Bredvid hans, danskens, alstring,
var svenskens verkligen rena smörjan t
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
