Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Svensk vers. Af Erik Hedén. I. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
324
erik hedén
ten för en personlighetsfärgad, asocial,
ny-religiös poesi. Rytmens regelbundenhet
och rimmet stödja minnet, underlätta
stämningens tillägnande och göra därigenom
lättare dikten till ett gemensamt uttryck för
mångas känslolif. Däremot återger den
rimlösa, ometriska versen med sin
obegränsade smidighet lättare en rörlig, skiftande
själsstämning, antyder finare de subtilast
individuella känslorna. Genom att
uppmärksamheten ej drages till den yttre
harmonien tvingas den att fästa sig vid hvart
ord, hvarje ordställning, hvar paus, hvilka
också kunna väljas utan yttre formella hänsyn,
blott med hänsyn till stämningsvärdet.
Därför lämpar sig fri vers för diktande
förkunnare af det svårutsagda, det outsägliga,
det personligt religiösa.
Likheterna i själslif, skönhetsskrud och
rytm mellan Ekelund och Conradson böra
fasthållas just såsom utgångspunkter för
deras temperaments och formvals utpräglade
skiljaktighet. Ekelunds dikt är alltid, vare
sig det är skönheten eller kärlekslyckan
eller den innersta lifskänslan han söker,
kämpande. Jag vet icke mången af hans
dikter som ej synes vara född i lidande.
Conradson talar ofta om sorg men nästan
alltid om frisk, salig, vällustljuf. Hur
»blödande» han skildrar världens kval och
hjärtats hunger, hur »skälfvande» han talar
om lidandets erfarenhet som grund för den
tröstande nåden, undertonen är dock ung,
räddad, tvivelsfri tros-glädje. Det är ingen
frätande sorg, som »rinner svalt i själen»,
i en så källfrisk dikt som denna:
Mitt hjärta är i doftande natt.
Våg, du klara, klingande svalt i det doftande mörker,
mitt hjärta är i doftande natt,
mitt hjärta ser ej mer,
dess minnen strömma alla,
doftande in i min själ.
Sorgen rinner, det klara flöde,
klingande svalt
i min själ.
För både Ekelund och Conradson heter
lidelsen för en annan människa kärlek, men
i en mycket särskild mening; det är i det
hela förvånande, hur relativt ringa roll den
gamla goda kärleken spelar i vår yngsta
lyrik. Men under det Ekelund klagar att
hans hjärta aldrig fått luta sig i ro till ett
annat, talar Conradson aldrig om ensam
besvikenhet. Hos Ekelund skymtar vid en
viss period i hans diktning en ung gestalt,
skildrad i gossefägring med en antik
skönhetsglädje och en försynthet som gör
skildringen förunderligt ren. Äfven
Conradsons »röda passion» röjer intet fördärf.
Den är i ny form, romantikens själiska
svärmeri, som än dröjer vid en utvald, än
skiftar föremål efter diktarens upplefvelser och
drömmer om djup af själfullhet hos hvarje
förbiskymtande gosse- eller flickgestalt, hvars
ögon och hållning ha den rätta adeln.
Lidelsens föremål är innerst ej en viss skön
skäl men »den sköna själen».
Klarast framträder Conradsons andliga
ro i hans religiositet. Ekelunds brinnande
religiösa sökan har kastat alla nedärfda
trosformer, den högsta lifsmakt han anar
kan han blott tolka i bilder, som, de må
nu heta Gud, Eros, stjärnorna eller »något
ljust, rödt» ljuda lika fjärran, lika
väsensskilda från det de skola tolka.
Conradson däremot har fått en välkändt klingande,
sammanhängande symbolsfär i den
Kristustro han tämligen ensam bland våra yngre
verklige skalder bekänner sig till. En
mycket särskild Kristus-tro för visso, och
tydligen mer symbolisk än konfessionell. Det
är afskildheten från världen och friden i
tro på lifvets mening han innerst söker,
medan Ekelund — fåfängt — söker ej blott
detta utan ock kraften, skönhetsmakten,
lifsberusningen.
För en hedniskt religiös, en
icke-världs-föraktare ger Ekelunds brottning, i sin
upprörda, bortom det personliga räckande
längtan, afgjordt mer än Conradsons gudhängifna
ro. Äfven konstnärligt har Ekelunds
mognade och profvade dikt en stoltare, högre
skönhetsklang — i hvarje fall för en
otidsenlig philhellen.- Conradson är lika
nordisk, lika vårkvällssvärmande svensk i sin
skönhetsvärld som Ekelund är klassisk,
hög-stämdt lidelserik och behärskadt förnäm.
Ekelund väljer bilder af majestät och
oändlighet: hafvet, stjärnorna, morgonglansen.
Conradson väljer sina helst bland den
mjuka, drömmande naturens ting : träden
framför allt. Egendomligt är att se hur
samma bild hos dem får helt olika färg.
Skymningen är för Ekelund gärna
beklämning-ens stund, då hans hemlöshet i världen
stirrar mot honom. För Conradson är den
stunden då det världsliga svinner, då anden
sluter sig i sig själf, och kvällens ljusa rymd
är friden hvari hjärtat hvilar likt trädets krona.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
