Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Svensk vers. Af Erik Hedén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
445
dikterna äro lyriska eller reflekterande.
Typiska för de förra äro
Stockholmsbilderna, enkelt vackra och välljudande,
samtidigt som den själfsedda iakttagelsen och
den målande realismen ger skönheten
individualitet och betydelse. Ola Hansson
har skrifvit åtskilliga svaga dikter men
ingen banal. Karaktäriseringen sker än
genom upprepade enkla beteckningar, än
genom sammansättningar, tydligt tillkomna i
nyanseringssyfte, såsom »försommarsval»,
»söndagsnätt», »klädskåpsgång»,.
»synrandsdis», »fuktljum», »omvägssvar» o. d.
Starkast framträder karaktäriseringen och minst
välljudet i de reflekterande styckena, där
skönheten för visso finns, men icke är lätt
tillgänglig.
Dylika dikter äro stundom affattade
på fri orimmad vers, en föga lyrisk, språksam
fri vers, hvilken (se I Klara i) synes bekräfta
en svensk verskännares* tanke, att den fria
versen står rytmisk prosa närmare än poesi.
Lyckligtvis har Ola Hansson aldrig förfallit
till poetisk prosa i inkränkt mening. Därför
väljer han ock den fria versen, när han
behöfver längre meningar, långsammare tempo
med flere pauser samt valdare ord än god
prosa tillåter. En mycket fri rimmad vers
nyttjar han i Vid brasan 2 ; friheten skall
tjäna karaktäriseringens smidighet, rimmen
ge skildringen klang och rädda en aning
af takt. Äfven den rena lyriken har sedan
gammalt hos honom, särskildt i dikter med
korta versrader, gärna en fri, nästan bruten
rytm. Detta skiljer t. ex. det poem, som
börjar Vår 3, från Frödings »En flik af
framtiden», som det eljes något för mycket
liknar.
I synnerhet älskar han dock den
rimmade fem-fotade jamben, än i
regelbundet strofindelade stycken, än i fritt
fortlöpande tal. Den senare rytmen nyttjar han
och den honom så olike Heidenstam
delvis af samma skäl: den passar för
noggrann målning af yttre och inre ting samt
för reflexion. Som vanligt vårdslösar Ola
Hansson stundom rimmen, stundom åter
hopar han samma rim i en mängd,
som riktigt tycks skola visa hvad han, utan
att anstränga sig, mäktar i den vägen.
Lyriska dikter af sin gamla art ger han
som sagdt denna gång få, men däribland
en, som helt kan mäta sig med de skö-
* D:r Ruben G:son Berg i Den poetiska
friheten.
naste han någon gång skrifvit, Psyche.
Dess stämning antydes redan i Stockholm
3, färden mot hafvet. Den skildrar
lifs-färden i skymningens grubbelstämning, först
melankolien, som smyger sig öfver den
ensamme, sedan tankens riktning mot hans
eget inre i kvällens vemodiga frid, därpå,
med ett mjukt omslag i stämningen,
fantasiens flykt öfver mullen och stunden mot
det eviga och slutligen eningen af ändligt
och oändligt, af alltet och en själf — alltet,
varat blir en »spegelbild af dig själf»,
dess innersta och människans innersta äro
af samma väsen. Den känsla af samlif och
enhet med naturen, som i hans tidigare
dikter ofta yppade sig i smärta, höjer sig
här i rofylld, ljusnande harmoni.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
