Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Svensk vers. Af Erik Hedén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
svensk vers
447
Hvart lekyrt tåg som rosenkransad spritter,
blir rena jungfruns linjelugna dans,
ljuft sjunker sakta alla färgers glitter
hän i en stilla, mera drömkysk glans. —
Mig minner detta något om Österlings
tidigare sonetter. Men Agrell saknar det
alltfamnande, halfnaivt skönhetsjublande i
Österlings naturell och har därför fått å
ena sidan ett mycket mindre och trängre
diktområde, å den andra en mera förnäm,
mera romansk skönhetssmak.
Men Agrells diktarlynne är dock ej så
inskränkt, att en nobelt skön form,
speglande ett resigneradt stolt världsförakt, är
det sista och högsta han mäktar
åstadkomma. Lifvet har dock ej helt sjunkit bort
i blaserad ro. Ännu i de mest
sublimerade dikterna lefver minnet af dess
skönhet och mest af dess skönhets fylle,
kärleken. Sublimeringen, luttringen, har endast
framskridit så långt att — i hithörande
dikter, och de äro de flesta — allt hett
och upprördt, allt enbart kroppsligt och
sinnesretande, allt »hetärlek» o. d.
försvunnit. Det är blott hjärtats och vårens
röst, »jordbarnets längtan, jordbarnets sorg»,
som lefver kvar och strider mot tankens,
mot den filosofiska stillhetens kraf på den
förgängliga känslans, det individuella
begärets förintelse — strider förgäfves, men ur
striden födes Agrells känsligaste poesi.
Hans Dikter i sagoton framklinga ur
denna stämning osökt och fagert. Endast
någon gång, såsom i namnet »Rosend’
-Snöhvit», märkes ansträngd naivitet. I Prins
Smek ljuder, undantagsvis hos denne
diktare, ett äggande maningsrop från lifvets
strid; dikten är ock märklig genom den
skicklighet, hvarmed författaren ej blott
flätar sina rim utan äfven — nästan —
af-håller läsaren från störande reflexion öfver
den konstfulla flätningen.
Nureddin-dikterna ge, som ofvan
antydts, ej alls något karaktäristiskt för en
österländsk mager, för den nedärfda
Nu-reddin-typen; där finns intet af slughet och
lidelse, makt- och guldbegär. Men den
nakna tankens strid med människans alla
lyckodrömmar är rent och praktfullt
uttryckt. Både stämningen och tonen hos
dikterna I Tatralaiidet synas mig alltför
söt-ljuft veka. Men Hymner till natten
bjuda, midt i all oundviklig konstlek —
särskildt med stjärnbilderna — och
tröttande skönhetsprakt, utsökta toner af mild och
svärmisk romantik, af romantikens innersta
gamla trånad i ny och själfupplefd form.
Jag citerar som afslutning en, den redan
med rätta berömda:
Vaggen, vaggen, stilla vågor,
i den klara kvällens stund,
speglen stjärnors gyllne lågor,
silfvermånens brustna rund.
Sakta somna döfda plågor
här i vemodsdrömmens blund.
Alla döfva frågor
stanna en sekund.
Öfver tysta vida vatten
dör en sakta melodi.
I den höga blaa natten
vandrar hvit en sky förbi.
Stil’a svarta vatten
speglar den sig i.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
