Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Månkartor. Af N. V. E. Nordenmark. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
488
n. v. e. nordenmark
och observationskonsten vunnit en ny
hjälparinna i fotografien, och
astrofoto-grafien hade redan under 1880-talet
vunnit en sådan fulländning, att man snart
kunde hoppas i den erhålla ett nytt
hjälpmedel att framgångsrikt fortsätta
studiet af månytan.
Redan Daguerre försökte att
fotografera månen, men det var likväl först
på 1860-talet som några månfotografier
af värde framställdes, och någon
betydelse för ett topografiskt studium af vår
satellit erhöllo ej de fotografiska
negativen förr än under 1880-talets senare
hälft. Det är nämligen ej en alldeles
så enkel uppgift att på en fotografisk
plåt fixera äfven en så ljusstark
himlakropp som månen. Skilda partier på
densamma äga en så olikartad ljusstyrka,
att detta förhållande måste verka
störande på den fotografiska expositionen.
Vid den använda expositionstiden blifva
därför de ljusa partierna lätt
öfverexpo-nerade eller de mörkare
underexpone-rade. Likväl kan man numera efter en
vunnen rik erfarenhet framställa utmärkta
månfotografier, och dessa utgöra också
i våra dagar det hufvudsakliga
grundlaget för studiet af månens yta. Ögat,
ritstiftet och den fotografiska plåten äro
den moderna selenografiens hjälpmedel.
Det är framför allt vid
observationerna i Paris och vid de amerikanska
observatorierna i Lick, Harvard,
Are-quipa och Chicago som det moderna
fotografiska kartläggningsarbetet af
månen utförts. Dessutom har professor L.
Weineck i Prag sökt åstadkomma
jätteförstoringar af fotografiska plåtar från
Paris- och Lickobservatorierna.
Professor Weineck har varit
sysselsatt i öfver 20 år med måntopografiska
studier. Till en början tecknade han
efter ögonobservationer vid tub, men
öfvergick sedermera att afteckna genom
lup förstorade bilder af fotografiska ne-
gativ från Paris och Lick. Men äfven
denna metod öfvergaf han, sedan han
lyckats åstadkomma direkta förstoringar
af de fotografiska negativen. Han
publicerade åren 1897—1900 en stor
månatias i 10 häften med 20 bilder i hvarje,
så att hela arbetet innehåller 200
förstoringar af månberg och månlandskap.
Fotografierna från Lick-observatoriet äro
förstorade 23,3 gånger, d. v. s.
måndiametern blir på bilden 3,30—2,96 meter.
Bilderna efter Parisobservatoriets
negativ äga en måndiameter af 3,96 meter,
så att skalan här blir nära dubbelt större
än på Schmidts karta eller 1 : 877,533.
Innan Weineck började med sina
förstoringar hade Lickobservatoriet under
åren 1896 och 1897 utgifvit en atlas på
19 fotografier öfver intressantare
månpartier. Bilderna, som äro förstorade
sju gånger, ha en storlek af 23 : 32 cm.
Expositionstiden vid fotograferingen har
växlat från 4 till o,5 sekunder.
Rikhaltigare är den af de
framstående månforskarne M. Loevy och P.
Puisseux vid Parisobservatoriet utgifna
månatias, som utkom under åren 1896
—1905 i åtta häften med 47
fotografiska förstoringar och åtta afbildningar
af månen i samma storlek som
originalnegativen i heliogravyr. Bilderna ha här
en storlek af 47,5—57 cm. och ha
förstorats 7—16 gånger, så att
måndiametern uppgår till 1,19—2,72 meter.
Ett framgångsrikt fotografiskt
kartläggningsarbete har äfven utförts af
professor Pickering vid Harvarduniversitetet
i Förenta Staterna. Hans månatias, som
utkom år 1903, innehåller icke mindre
än 80 fotografier af vår satellit, tagna
med ett teleskop, som af två anonyma
donatorer ställts till hans förfogande.
Månens yta är uppdelad i 16 sektioner,
och hvarje sektion är fotograferad fem
gånger: vid soluppgången på månen,
två dagar efter denna, vid månmiddag,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
