Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Kristusbilden i Oscar Wildes De profundis. Af Nathan Söderblom. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
494
nathan söderblom
Ingen har tillnärmelsevis inverkat på
historien, på samhället och människorna, på
moral och världsbetraktelse, på själens lif,
gudstanken och gudsumgängelsen som han.
Wilde har i detta stycke gjort träffande
iakttagelser. Han har sett Jesu
individualism. Vanligen räcker man i moralläran
ej högre än till den klokt afvägda
jämnvikten mellan egoism och alturism. På den
linjen råkar man aldrig Jesu åskådning.
Han står på en annan, där själfvet, det
sanna själfvet vinnes genom
själsförglöm-melse och hängifvenhet, där frälsning och
gudstjänst innefatta kärlekens tjänst. Vi
slippa hos Wilde höra de vänliga orden om
»den unge mannen som gick omkring och
gjorde väl». Kristus är för Wilde den
störste och den förste individualisten. Det
är själen Kristus söker och vill rena och
fullkomna. »Människorna ha sökt göra
honom till en vanlig filantrop eller som
altruist ställt honom bland de bornerade
och sentimentale. Men han hörde till
ingendera. Visst ömmade hans hjärta för de
fattiga och elända. Men rikedomen var
för honom en större tragedi. Ty de
världsliga tingen fängsla själen. Han gjorde det
ej till lifsuppgift att lefva för andra, men
han framhöll att det icke alls är någon
skillnad mellan andras lif och ens eget.»
Jesus tillhör konstnärerna. Grundvalen
i hans natur är, enligt Wilde, en stark
lågande fantasi. Hans storhet är fantasiens
medkänsla. Men fantasien var för Kristus helt
enkelt en form af kärlek. »Han såg att
kärleken är den lifvets förnämsta hemlighet, som
de visa hade sökt, och att det endast är
genom kärlek som man kan nalkas den
spe-tälskas hjärta eller Guds fötter.» Därför att
Jesus ägde kärlekens oändliga styrka, var
han icke, såsom konstnären eljes, begränsad
til] uttrycket såsom sin enda form för
själf-förverkligande. »Med en vid och
underbar fantasi, som fyller en med helig
vördnad, tog han hela det outtalades värld,
smärtans stumma värld, till sitt kungarike och
gjorde sig själf till dess tunga. Dem, om hvilka
jag talat, som äro stumma under förtrycket
och hvilkas tystnad endast Gud hör, dem
valde han till sina bröder. Han sökte att
blifva ögon för de blinde, öron för de döfve
och ett rop på deras läppar, hvilkas tunga
varit fängslad. Hans önskan var att för de
myriader, hvilka icke hade funnit tröst,
blifva en basun, genom hvilken de kunde ropa
till himmelen. Och med konstnärsnaturen
hos en man, för hvilken lidandet och
sorgen voro uttryckssätt, i hvilka han kunde
förverkliga sin uppfattning af det sköna,
kände han, att en idé icke är af något
värde, förr än den blir inkarnerad och får
gestalt. Därför påtog han sig gestalten af
smärtornas man, och såsom sådan har han
fängslat och behärskat konsten, såsom
ingen grekisk gud förmått göra.»
I detta sammanhang, på tal om Jesu
ställning till människorna, har Wilde ett
ord med en djupare innebörd än han själf
torde ha gjort klart för sig. »Hvad Gud
var för panteisten, det var människan för
Jesus.... Före honom hade det funnits
gudar och människor; han kände genom
sympatiens mystiska förståelse, att bådadera
hade blifvit förkroppsligade i honom.» —
För Jesus är människorna hufvudsaken..
Och människorna äro de lefvande
individerna, icke en mänsklighet. »Han kunde
icke fördraga de liflösa, mekaniska system,
som behandla människor som om de vore
ting och så behandla alla lika; för honom
funnos inga lagar, det fanns blott
undantag». »Han ville icke, att ett lif skulle
offras för något system af tankar eller
moral». »Den kyliga människovänligheten, den
tråkiga formalismen» afskydde han.
Var det hos människan det rent och
ursprungligt mänskliga, uppriktigheten och
sanningen han älskade, kunde han ej
fördraga eftergjordhet och den viktiga,
själf-medvetna respektabilitetens >h vitmenade
grifter». Dess lefnadskonst var
sönderplott-rad i åligganden. Hans betydde att lefva,
helt och fullt i hvart ögonblick.
Ingen missunnar denne liebhaber
njutningen af den tanken, att de grekiska orden
i evangelierna äro Jesu egna, talade på
Sokrates’ och Platons språk. Att Jesus
förstod och talade grekiska synes mig lika.
säkert som att han använde arameiskan
såsom sitt modersmål. Hvarför skulle
eljes-hans ipsissima verba i Getsemane, på
korset och någon annan gång vara oss
bevarade på detta språk — icke ett af
världsspråken, ett af de fulländade, såsom
sanskrit, grekiska eller arabiska, icke ett af de
vidt spridda, såsom latin, spanska eller
engelska, utan en torftig munart, nästan
utan egen litteratur. Fint anger Wilde i:
hvarje fall skillnaden mot den grekiska
anden. »Jesus säger: ’Sörjen icke för mor-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
