Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Kristusbilden i Oscar Wildes De profundis. Af Nathan Söderblom. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
496
nathan söderblom
Evangeliet är icke en predikan; det är
■ett sorgespel. Vi behöfva mycket lära,
mycket förstå, starkt vilja. Men
evangeliet, Kristus, är dock icke i första hand
något att lära, utan något att se. Däraf följer
evangelii verkan, Kristi egentliga verkan.
Ingen har skönare än Wilde återgifvit
evangeliets skådespel och dess hjälte såsom
den oförlikneliga människodikten i världen.
Jag måste anföra i följd. »Ingenstädes —
hvarken hos Aiskylos eller Dante, dessa
stränga mästare i mildhet, hvarken hos
Shakespeare, den renast mänskliga af alla
stora konstnärer, eller i alla de keltiska
myterna och legenderna, där världens
fägring visas genom en dimma af tårar och
där en människas lif icke betyder mera än
en blommas — ingenstädes finns det något
som liknar eller ens närmar sig den sista
akten i Kristi lidandes historia, där
smärtans enkla uttryck förmäles och
sammansmälter med den tragiska effektens höghet.
Den enkla måltiden med lärjungarna, af
hvilka en redan sålt honom för vinnings skull,
själsångesten i den tysta, månbelysta
trädmården, den falske vännen, som träder tätt
intill honom för att kunna förråda honom
med en kyss; den vän, som ännu trodde
på honom och på hvilken han hoppats
kunna grunda en tillflyktsort för
mänskligheten som på en klippa, men som nu
förnekar honom, då hanen gal den gryende
morgonen till mötes, hans egen
fullständiga ensamhet, hans underkastelse och
-ödmjukhet; och där bredvid sådana scener,
-som då ortodoxiens öfverstepräst i vrede
sliter sina kläder sönder och den
borgerliga rättens ämbetsman låter hämta vatten
åt sig i den bedrägliga förhoppningen att
kunna rentvå sig från det oskyldigt
utgjutna blodets fläckar, som göra honom till
historiens skarlakansgestalt, kröningsakten
med sorgens törnekrona — en af de
underbaraste händelserna i alla tiders
krönikor —, den oskyldiges korsfästelse inför
sin mors och sin älskade lärjunges ögon,
soldaterna som spela och kasta tärning om
hans kläder, den fruktansvärda döden,
genom hvilken han gaf världen dess evigaste
symbol, och slutligen hans begrafning i den
rike mannens grift, då hans lik sveptes i
■egyptiskt linne och balsamerades med
kostbara kryddor och vällukter, som vore han
-en konungs son. Om man betraktar allt
detta blott och bart ur konstens synpunkt,
så måste man vara tacksam för att kyrkans
högtidligaste gudstjänstakt är framställandet
af sorgespelet med utelämnandet af
blodsutgjutelsen, det mystiska framförandet af
Herrens lidande med tillhjälp af dialog,
dräkter och till och med åtbörder, och det
är för mig städse en källa till upphöjd och
öfverväldigande konstnärlig njutning att
minnas, att den sista återstoden af den
grekiska kören, som annars gått förlorad
för konsten, finnes hos kantorn» — och
hos oss församlingen — »då han svarar
prästen vid högmässan».
»Betraktadt i sin helhet är emellertid
Kristi lif — så fullständigt kunna sorg och
skönhet blifva till ett i sin betydelse och
sitt yttre framträdande — en verklig idyll,
fastän det slutar med att tempelförlåten
rämnar, mörker kommer öfver jorden och
stenen vältras för grafvens dörr. Man tänker
alltid på honom som på en ung brudgum
med sina vänner, såsom han också på ett
ställe beskrifver sig själf; eller som på en
herde, som ströfvar omkring i dalen med
sina får för att söka den gröna ängen och
den svala bäcken; som på en sångare,
hvilken af musiken söker bygga upp Guds
stadsmurar, eller som på en älskande, för
hvilkens kärlek hela världen var för liten. Hans
underverk synas mig lika sköna som vårens
ankomst och lika naturliga. Jag har alls
ingen svårighet att tro, att makten af hans
personlighet var så stark, att hans blotta
närvaro kunde skänka ro åt själar i ångest,
och att de som vidrörde hans kläder eller
hans händer glömde sitt lidande; eller att,
då han gick förbi på lifvets allfarväg,
människor, som förut ingenting förstått af
lifvets hemlighet, med ens sågo den
uppenbarad, och att andra, som varit döfva för
alla röster utom njutningens, för första
gången hörde kärlekens röst och funno den lika
»melodisk som Apollons luta»; eller att onda
passioner flydde vid hans ankomst, och
människor, hvilkas slöa, fantasilösa lif blott
varit en form af döden, likasom uppstodo
ur grafven, då han kallade dem, eller att,
då han undervisade på bergssluttningen,
hopen glömde sin hunger och törst och
denna världens bekymmer, och att för hans
vänner, hvilka lyssnade till honom, då han
satte sig ned till en måltid, den enkla
födan tycktes utsökt och vattnet smakade
som kostligt vin och hela huset fylldes
med doft och sötma af nardus.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
