Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Kristusbilden i Oscar Wildes De profundis. Af Nathan Söderblom. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
498
nathan söderblom
kristusskildringen med en kris. Tolstoy
ser tillbaka på det lyckligaste,
verksammaste, mest ärade lif i Europa — och
ångrar det och smädar det. Wilde ser
tillbaka på lättingens fladdrande
njut-ningslif med sofisteri och sensationsjakt
och ångrar det ej, hur mycket han än
blyges öfver sin förnedring. Tolstoy drifver sitt
asketiska ursinne därhän, att han fördömer
själfva den konstnärliga sträfvan som synd.
Gestaltningens imposanta mäktighet,
uttryckets frodiga lif och skönhet, som varit hans
storhet, bli för honom lyx och fåfänglighet.
Lyckligtvis är han, trots sig själf, konstnär
så i fingerspetsarna, att Uppståndelse
nästan går upp mot Anna Karenin. Den
barbaren! Kreuzersonatens himmelska ljufhet
och klarhet blir för honom en dräkt åt
den lede frestaren. Alla kulturens ädla
skatter följa med i hans helvete. Gif i
stället hjärtat och arbetet åt att skaffa mat
och kläder, ljus och värme och frihet åt
miljonerna som lida! Den store konstnären
har blifvit general Booths medtäflare i
verksam barmhärtighet — men stannar med
sin asketiska och anarkistiska lifssyn i ett
själfbedrägeri, i en ohållbar, fastän för hans
själfbedömande icke tragisk motsägelse
mellan predikan och lif.
Wilde står på motsatt flygel. Ingenting
har för honom värde utom som utslag af
ett konstnärligt temperament. Han tröttnar
ej att häckla människokärleken, som stör
personlighetens växt i ro — och är
meningslös. »Flertalet människor», skref han i The
Soul af man, »förstöra sitt lif med en osund
och öfverdrifven altruism. De se eländet
och bli starkt rörda. Det är lättare, men
mindre skönt och ädelt att känna sympati
med lidandet än med glädjen och med
tanken. I beundransvärda men missriktade
afsikter taga de sig på allvar för att böta
de olyckor de se. Men deras läkemedel
endast förlänga sjukdomen. »Liksom de
värsta slafägarna voro de som voro goda
mot sina slafvar, så skadas folket nu mest
af dem, som mest söka göra godt» . . .
»Barmhärtigheten förnedrar och
demoraliserar. Den skapar en mängd af synder.»
Det är osedligt och oärligt att bruka
privategendom till att lätta det ohyggliga
onda, som härleder sig från att det finns
privategendom.
Det ligger icke blott sofisteri i detta,
utan, om man ser nogare på saken, äfven
mycken vågsam och obarmhärtig
klarsynthet. Visst äro den egna personlighetens
helhet och hvarje liten trohet mot den
egna uppgiften mer värda för det hela än
all världens välmening — och för den
enskilde själf den enda vägen till frälsning,
undan hvilken icke någon altruismens
gin-väg leder. Att lefva för andra kan, såsom
Wilde säger, icke vara ett lifsprogram och
är icke Jesu program — äfven om det är
helt allvarligt och icke i stil med »den
förnäma raketens» förargelse öfver
svärmarens muntra glädje. Raketen förebrådde
honom hans själfviskhet. »Hvad rätt har du
att vara lycklig? Du skulle i stället tänka
på andra. Ja, du borde tänka på mig.....
Det är, hvad man kallar sympati. Det är
en vacker dygd.» — Att lefva för andra
kan icke vara ett lifsmål. Men det är
uppenbart, att i samma mån som
personligheten göres klar från ogräset, i samma
mån som den får djupare jordmån, renare
luft och vidare himmel, skall
barmhärtigheten och kärleken med sina ingrepp och
sin uppoffring få en naturlig plats och
djupa rötter i dess egen mark och med
nödvändighet tillhöra individualismen,
troheten mot en själf. Detta är dock, om man
ser på karaktären, himmelsvidt skildt från
alla tillfälliga »goda verk».
Men i Wildes ord slår en till mötes
något som skämmer intrycket af klarsyntheten.
Det är skönhetsdyrkarens kända, kyliga
liknöjdhet för profanum vulgus och för
människorna i gemen. Skönhetsdyrkarna äga
härutinnan en frändskap med en del af dem,
som pläga kallas mystiker.
Äfven Tolstoy fördömer filantropin,
han ser dess kompletta oduglighet att råda
bot och dess skärande motsägelse. Äfven
han ser all räddning i samhällets omdaning.
Men redan botemedlet är olika. Tolstoy
tror på människonaturens naturliga godhet,
bara allt hvad samhälle och lag heter
kommer undan. Wilde väntar förbättringen, med
mindre idealism och kanske mer uträkning,
af staten själf, som skall göra »allt det
nyttiga, så att individen får ägna sig åt
det sköna». Men egentligen framträder
skillnaden i stämningen, i motivet. Tolstoys
upprifvande skildringar och brännande
anklagelser i barmhärtighetens namn —
bredvid Wildes kyliga klarsynthet.
Jag har anfört detta, därför att en
analog skillnad framträder, när de söka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
