Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Svensk litteraturhistoria och litteraturkritik. Af Fredrik Böök. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
504
fredrik böök
uppfattningen af Viktor Rydbergs lif och
verksamhet. Detsamma gäller icke i
samma mån om biografien öfver Snoilsky, af
helt naturliga orsaker, och författaren har
tydligen själf varit medveten därom.
Äfven om Snoilsky icke stod främmande
för tidens strider och strömningar, så tog
han dock icke någon personlig del i dem, och
Warburg har därför icke haft tillfälle att
insätta hans bild i någon historisk miljö,
att bestämma de linjer i vår andliga
historia, som han följt, korsat eller angripit —
allt det som utgör det intressantaste i
Rydbergsboken. Han har här i långt högre
grad måst inskränka sig till en
framställning af skaldens rent personliga lefnadsöden
och en analys af hans diktning. Men
härvid .ha nya svårigheter mott, i det att
Snoilskys biografiska förhållanden ännu icke
kunna bli föremål för en öppen och direkt
behandling, lika litet som väl i allmänhet
en så nyligen afliden personlighets. Med
Rydberg var det egentligen undantag: äfven
utan att skatta åt illusionen om en full
inblick i själens djup kan man väl påstå,
att få stora snillens öden och lif ha haft
en sådan klar och vacker genomskinlighet
som hans — något af den
öfverstepräster-liga aktionen inför allt folket —; och
Warburg har också med varm sympati och
med oförbehållsamhet sträfvat att ge en bild
af hans inre lif med dess dagrar och
stämningar. Så icke med Snoilsky. Endast
helt diskret och i flyktig antydan beröras
krispunkterna i hans lefnad, och det mest
mänskligt intresserande i hans öde förtiges.
Den tillbakadragenhet, som i lifstiden
omgaf hans förnäma gestalt, hvilar äfven
öfver den bild, som lefnadsteckningen
skänker; ännu har icke forskningen brutit
sigillen på den dödes kvarlåtenskap.
Det är detta som gör, att
Snoilsky-bio-grafien icke på långt när är så gifvande
som Rydbergsboken, att den trots sin
rikedom pä stoff och detaljer har en afgjordt
provisorisk prägel. Men som sådan är
den naturligtvis i hög grad tacknämlig.
Den älskvärde och benådade sångare,
som Snoilsky var, träder mot läsaren allra
mest strålande, allra mest vinnande i
skildringen af den första stora utländska resan,
från hvilken en mängd brefutdrag
meddelas. I ett bref från Paris, dateradt i
oktober 1865, finner man ett par versrader,
som tillhöra det mest hänförande, som
Snoilsky diktat, och som för visso förtjänat
en plats i hans samlade dikter. Han
berättar för vännen, att han på boulevarden
mött några italienska tiggarbarn, hvilkas
åsyn väckt minnet af Italien och af
kärleksidyllen i Sorrento; han bad dem hälsa
till södern och den sköna Carmela, bad
dem
»hälsa det rodnande fästet,
där himmelens port står på glänt,
det suckande näktergalsnästet
i Tassos vagga, Sorrent; —
det lockande, klangfulla bruset
vid strand, där jag älskat och drömt,
det vinlöfomvirade huset
och henne, som redan mig glömt!»
Här sjunger Snoilskys vers, den plastiska
och oftast omelodiösa, här har den en
genial lätthet och oafsiktlighet, som för
tanken till Fröding!
En mängd bref, meddelade i sin helhet
eller i utdrag, samt ganska talrika förut
otryckta dikter ryckas af Warburg in i
framställningen, som därigenom får en
kanske alltför mosaikartad prägel. Men
då en mera definitiv bearbetning icke kan
företagas annat än på grundvalen af ett
bredare material, så är möjligen detta
rikliga framläggande af själfva acta en
tillfällig lösning så god som någon.
Den rent litteraturhistoriska
undersökningen af de inflytanden, under hvilka
Snoilskys poesi utvecklat sig, har, enligt
hvad författaren förklarar på en af de sista
sidorna, icke ingått i bokens plan, och
därom ges antydningar endast i förbigående.
Öfverhufvud är den egentliga analysen af
Snoilskys diktning den svagaste delen af
arbetet; den inskränker sig ofta nog till
ganska facila innehållsredogörelser för de
särskilda dikterna, och en karaktäristik af
Snoilskys poetiska grundsyn och af hans
konstnärliga uttrycksmedel saknas så godt
som alldeles. Äfven mot Warburgs
estetiska uppfattning af enskilda dikter måste
man ofta opponera sig, men då detaljkritiken
icke sammanfattats till ett verkligt estetiskt
totalomdöme, kunna endast sporadiska och
föga principiella invändningar göras.
Som ett exempel kan anföras, att
Warburg betraktar sonetten »Gammalt porslin»
med dess kända sluteffekt:
»Femhundra tappra hjärtan brista hunnit . . .
Den gamla krukan — hon står ännu bi»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
