Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tionde häftet
- »Den blåögda». Tegnérs och Brinkmans huldgudinna. Af E. Wrangel. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5i 6
e. wrangel
na, Simplonpasset, Genève, Basel,
Strassburg, Frankfurt och nedför Rhen. De
gjorde från Köln en afstickare till Belgien
och foro därpå genom Holland till
Hamburg och Köpenhamn. Och så var den
stora rundresan efter nio månader
lyckligen fullbordad.
Denna resa, som för tidens
förhållanden var mindre vanlig, bevarades
bland Hilda Wijks minnen som ett det
vackraste. Ännu flera år efteråt — när
hon på våren 1838 af resande landsmän
fått hälsningar från bekanta i Italien —
yttrade hon därom till Tegnér: »Det var
den roligaste tid jag haft i min
lefnad».
* *
*
Till riksdagen 1834 hade
kommerserådet Wijk blifvit utsedd att
representera sin stad i borgarståndet. Hans unga
charmanta fru gjorde nu sitt första
inträde i hufvudstadens societet. Af ett
ögonvittne, den nittiotvååriga fröken
Jacquette Virgin i Göteborg — dotter till
den af Tegnér högt uppskattade
lands-höfdingskan Amélie Virgin —, hvilken
i sällspordt godt minne bevarar sina
många intressanta lifserfarenheter, har
författaren hört omtalas det hänförande
intryck, som Hilda Wijk gjorde i
Stockholm, huru man beundrade hennes
himmelsblå ögon, hennes mycket ljusa,
ovanligt fina hår, hennes eleganta, särdeles
smärta figur och hela hennes lika
behagliga som ståtliga apparition. Hennes
toaletter voro ju utsökta; men hon lade
därpå icke någon större vikt, ftärdfri och
enkel som hon var till hela sitt väsende.
Dräkten var ett naturligt uttryck för
hennes medfödda smak och
skönhetssinne; den skymde aldrig bort
personligheten. Och det var hennes inre
personlighet, än mer än den yttre
företeelsen, som de närstående beundrade.
Det var på en soaré hos bankiren
Benedicks som den gamle envoyéen Carl
Gustaf von Brinkman i början af år 1834
blef föreställd för kommerserådinnan
Hilda Wijk. Af sin väninna och trogna
korrespondent friherrinnan Martina von
Schwerin, också hon ett göteborgsbarn,
hade Brinkman hört fru Wijks skönhet
och älskvärdhet beskrifvas. Nu kunde
han af egen erfarenhet tala om »den
skönaste af alla riksdagens gästvänner»
och beskrifva dessa
»morgonrodnadsblic-kar, som blott behöfva småle för att
åt-lydas af oss andra uti allt, som nånsin
kan bero af vår förmåga». De träffades
rätt ofta hos gemensamma bekanta, och
stundom drack Brinkman sitt té hos den
tjusande kommerserådinnan. En
beröringspunkt dem emellan var bland annat
beundran för Tegnérs diktning.
Brink-man lånade henne hvad han hade otryckt
af Tegnér, t. ex. de första sångerna af
Gerda. »Förbudet att däraf ej låta taga
någon afskrift», skref han i en biljett
den 14 mars, Ȋr ej mitt, utan
författarens; däremot kan hvarken han eller
jag hafva något att invända, ifall
sångmöns mästerstycke skulle läras utantill
af en Huldgudinna.» Det hade hos
Brinkman och hans krets väckt stor
förtrytelse, då det af någon hofdam uttalats
klander öfver Tegnérs lilla artighetsvers
till fröken Ulla Morman, hvari det hette:
»Var ej stolt, men tacka himlen, flicka,
som ditt adelsbref på pannan skref»: detta
slags adelsbref hade man formaliserat sig
öfver. Hilda Wijk gjorde då en
»omarbetning för en hoffröken», innehållande
en mycket skarp persifflage (»Var du stolt,
och tacka målarn, fröken, som ditt
adelsbref på vagnsdörr’n skref» etc.); men den
stannade naturligtvis inom den allra
intimaste kretsen. Som författarinna
ämnade Hilda Wijk icke uppträda. Hade
hon icke poetisk talang, så hade hon
smak och omdöme. Detta hade
Bernhard von Beskow tidigt märkt. När han,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:50:09 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1908/0574.html
