Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Selma Lagerlöf. Af C. D. Marcus. Med 12 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5 So
C. D. MARCUS
ning, för hvilken hennes poesi är ett
uttryck.
Hvad hon åsyftar det är
uppgörelsen mellan människor af alla slag. Hon
har här en stor föregångare och en stor
efterföljare, Björnson och Gustav
Frens-sen.
Med hela sitt väsens lidelsefulla
intensitet har den norske diktaren i sina
berättelser och romaner fört samman
människor för att låta dem efter mångahanda
missförstånd slutligen förklara sig,
försvara sig, bryta sig mot hvarandra och
på ett vida mer modigt sätt än brukligt
är komma till en slutuppgörelse, där
lifvet antingen brister sönder under deras
fötter eller också — och detta är
vanligast — bär dem tillsamman ända in i
döden. Frenssen med sitt härliga
bondeepos Jöhrn Uhl har följt mästaren i
spåren och låtit sina människor drabba
samman i scener, som tillhöra de mest
älskvärda och storslagna i modern diktning,
och liksom hos Björnson är det oftast
kvinnan som på fullt allvar begynner
denna brottning mellan själar.
Äfven hos Selma Lagerlöf är
uppgörelsen det väsentliga. Hon äger icke
Björnsons otämjda intensitet, hon
förfogar icke öfver hans förmåga att skildra
personer af den modernt intellektuella
typen, hon spänner icke öfver ett sådant
dififerentieradt område af det mänskliga
som den store norske psykologen eller
den tyske prästen och epikern. Men hon
har knappast sträfvat ut öfver sin
begränsning, och därför har hon så godt
som alltid lyckats. Af alla dessa diktare
är hon den mest naiva människan och
den, som verkligen arbetar efter den
folkliga epikens och visans ande. Ty denna
diktning återger det väsentliga och
typiska af folkets sätt att känna och tänka,
och för folket har ännu icke själslifvet
splittrat sig i tusen skiftningar som hos
den moderna kulturmänniskan. Folket
diktar icke som Anatole France, utan
som Selma Lagerlöf. Kavaljererna voro
alla stora barn och höllos samman af
alla galna fantasier och upptåg,
människorna i Diamante ägde Söderns hela
naiva charme och poesi, och i Jerusalem
myllrar det af bönder och bondkvinnor
utan att man kan hålla dem alla i sär.
Men detta är icke en brist. Dessa
bönder äro hvarandra verkligen ganska lika,
och den ena Ingmarssonen var ungefär
som den andre, med sina tunga ögonlock
och sömniga rörelser. De lefva alla med
jorden och skogen och behöfva ingen
skyddande förklädnad för sina karaktärer,
de tala alla samma språk.
Och här röjer sig äfven Selma
Lagerlöfs egenart af att vara kvinna och poet.
Ty den manlige diktaren i dag har
ytterst svårt att bibehålla sin naivitet
ogrumlad af lifvets trängande frågor, men den
verkliga kvinnan förfogar ännu öfver en
genial instinkt, som osvikligt leder henne
till samklang med människorna och
världen, hon äger ännu örat för naturens
alla hemliga stämmor. Och det är att
lägga märke till, att Björnsons och
Frens-sens allra härligaste gestalter äro
kvinnor! Det är sannerligen icke Tora
Parsbergs fel, att hon ej förmår rädda Paul
Lange. Om också Selma Lagerlöf med
undantag af majorskan på Ekeby icke
förmår skildra dylika imponerande
kvinnofigurer, så har hon dock diktat en rad
oändligt graciösa och vackra kvinnor
sädana som Margareta FYedkulla, Ingrid i.
En herrgårdssägen, Gertrud och Barbro
i Jerusalem. De äga det allra finaste
och ömtåligaste af Selma Lagerlöf, denna
ande som älskar allt skälfvande lif, alla
fåglar, bin och blommor.
Men allra mest gripande och verkligt
grandios blir äfven hon, när hon för fram
de människor som höra samman till
uppgörelser. Jag erinrar om scener
sådana som mötet mellan Gösta Berling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
