Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - J.-K. Huysmans. Af Johan Mortensen. Med 6 bilder. IV—VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J.-K. HUYSMANS 609
biskopen höljer krucifixets ansikte, men då
Gilles ligger nedhöjd under bördan af sina
synder och slår pannan mot golfvet, går
den reslige, hvitklädde biskopen fram och
reser upp honom, trycker honom till sitt
bröst och gifver honom broderskyssen.
Därefter afkunnar han dödsdomen.
Samtidigt med att Durtal fördjupar sig
i denne mans lif, uppsöker han i nutiden
motsvarigheter till dessa medeltidens
åskådningssätt. Han lefver i en krets af män,
hvilka liksom han afsky nutiden. »Là-bas»
är ett slags ockultismens evangelium, en
bannbulla mot den moderna rationalismen
och vetenskapen. Liksom från ett länge
tillstängdt källarhvalf slår oss här en unken
lukt från medeltidens teologi och
världsåskådning till mötes. Durtals bäste vän är
läkaren des Hermies, hvilken förnekar den
moderna medicinen och i stället söker sitt
vetande i den gamla magiens underkonster
och de medeltida läkareböckernas recept.
Des Hermies för Durtal tillsamman med
Carhaix, ringaren i Saint Sulpice, en
enfaldigt troende kristen. Denne förklarar
för honom de gamla klockornas natur och
den förlorade konsten att gjuta dem. Hos
Carhaix uppe i tornkammaren träffar
Durtal äfven tillsamman med astrologen
Gé-vingey, en lustigt tecknad figur, som
utreder och försvarar sin vetenskap och
utbreder sig om horoskopets natur.
Det är i denna krets af vänner som
Durtal hvilar ut efter arbetet med Gilles
de Rais. Man talar endast om astrologi
och alkemi, om medeltidens örtkunskap,
den svarta magiens besvärjelser. Man
lefver i medeltiden. Gilles de Rais’ rysliga
brott och vansinniga fantasier kasta en
slagskugga öfver dessa fridfulla samtal, men
trots dessa ohyggligheter finnes det kanske
icke något arbete af Huysmans, i hvilket
han förefaller så belåten och lycklig. Han
liknar en spanjor, hvars mun bränner
behagligt af den starkt cayennepepprade
olla-podridan. Det är som om han funnit så
mycket bizarrerier, så mycket raffinemang,
så mycken dyfvelsträck och bocklukt, att
han icke haft tid att känna leda. Eller
kanske ligger hemligheten till detta
välbefinnande däruti, att hans måge befinner sig
i jämnvikt, och det är verkliga festmåltider
som man förtär uppe i tornet hos Carhaix.
Des Hermies och Durtal medföra viner
och likörer utaf mer eller mindre klerikal
Ord och Bild, If:e årg.
natur efter gamla recept, och man äter la
bonne soupe. Det hvilar en god flamländsk
stämning öfver dessa scener.
Under det att Durtal sysslar med Gilles
de Rais’ historia, gör han sig plötsligen den
frågan, om dylika arter af satanism
alltjämt existera. Des Hermies besvarar
frågan jakande, och astrologen meddelar
honom upplysningen om en viss abbé Docre,
hvilken sänder aflidnas själar för att förgöra
sina fiender och förehar andra magiska
konster.
Astrologen utsättes själf för hans
hämde-försök och måste hals öfver hufvud begifva
sig ned till den mäktige djäfvulsbesvärjaren,
doktor Johannes i Lyon, hvilken botar
honom. Och plötsligen stå vi midt i detta
satanismens lif i våra dagar. Durtal vinner
till älskarinna m:me Chantelouve, hustru
till en katolsk skriftställare. Det är en
kvinna med kall kropp och brinnande
sinnen, en hysterica. Denna diaboliska
varelse öppnar för Huysmans portarna till
ockultismens helvete. Vid hennes sida är
det som han en afton vid en bakgata
slinker in i ett litet kapell. Där firar abbé
Docre svarta mässan, en parodi till Satans
ära på den vanliga mässan, en orgie, där
perversa män och hysteriska kvinnor
upphetsa sina sinnen.
»Là-bas» är en förfärlig och vämjelig bok,
men konstnärligt är det kanske den
yppersta Huysmans skrifvit Bakgrunden är som
redan nämndt en rent idyllisk skildring af
Durtals dagliga lif. Inledningen till denna
häxsabbat är beskrifningen af Mathias
Grii-newalds Kristus: Den äldsta kristna tidens,
de fattiges Kristus, den mest människolike,
en Kristus med en svag och sjuk kropp,
öfvergifven af fadern, hvilken först
kommer till hans hjälp då ingen ny smärta
mer var möjlig, den Kristus hvilken i
dödsögonblicket endast var understödd af sin
moder, hvilken han, liksom alla som lida,
måste åkalla med ett barns skriande.
Mästerligt förberedes sedan hvarje ny
seen. Steg för steg, nästan utan att man
märker det, för Huysmans oss ned i detta
ockultismens och erotomaniens helvete
genom en serie af de mest afskyvärda och
pepprade sensationer. M:me Chantelouve
utgör själfva centrum i skildringen, kring
hvilken romanen svänger, och den når sin
kulmen i beskrifningen af den sataniska
svarta mässan. Karaktäristiskt nog är
39
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
