Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - J.-K. Huysmans. Af Johan Mortensen. Med 6 bilder. IV—VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 iS
JOHAN MORTENSEN
gar honom med tvifvel. Eller hur
koncentrerar sig icke hela klosterlifvets enkla
uppfattning i framställningen af svinaherden,
den sant enfaldige broder Simeon, som i
kraft af sin tro är den störste
djäfvulsbe-svärjaren i hela klostret. Det är en gestalt
från den tid, då tron lefde i människornas
sinnen. En sådan man var den helige
Caedmon, som plötsligen, som genom ett
under, fick sångens gåfva, han som dittills
aldrig kunnat öppna sin mun i brödernas
krets.
Man kan slutligen fråga, huru det
förhåller sig med Huysmans’ omvändelse.
Har han verkligen blifvit en kristen? Eller
är det endast en komedi som han spelar
inför oss, såsom pariskritiken ofta
förebrått honom? Det kan icke vara tvifvel
om att det är allvar, fast Huysmans icke
generar sig för att skämta med sin tro.
Men om kristendomen framför allt är
ödmjukhet, kärlek till Gud och människor,
finnes det alltjämt spår af den gamle
hedningen. Liksom Strindberg, med hvilken
Huysmans erbjuder stor likhet, betraktar
han kyrkan och klostret som ett slags asyl,
där syndaren straffas och tuktas till bättring.
Det första djupare behofvet, som drifver
Huysmans mot kyrkan, är behofvet af
disciplin, en bättre hygien och en bättre
moral än den han hittills lefvat med.
Hans broderskärlek i början af boken är
i hvarje fall icke öfverväldigande. Det är
framförallt de estetiska motiven som
dominera. Hela klosterlifvet är för honom ett
slags teater, han kritiserar konstverken, han
njuter musiken. Trots allt har han
passerat gränsen, men själfva romanens slutord
visa otvetydigt att han är medveten om en
viss dubbelhet i sin ställning: »Je suis
en-core trop homme de lettres pour faire un
moine et je suis cependant déjà trop moine
pour rester parmi des gens de lettres».
Homme de lettre det var han, och han
skulle förblifva det till slutet.
La cathédrale är en station på vägen
mellan »En route» och »L’oblat». Denna
roman fortsätter omedelbart skildringen i
»En route».
Efter återkomsten till Paris från
trappistklostret känner sig Durtal försänkt i
svårmod. Han lider af en själens bleksot. Det
har lyckats honom att öfvervinna köttets
frestelser, men i stället frodas nya laster i
hans själ. Ett andligt högmod har fått
makt med honom. Skänker han med
uppoffrande af egna behof en skärf till de fattiga,
känner han sig strax öfverlägsen alla andra.
Hans tröstare och andlige vägledare är
abbé Gévresin, men olyckligtvis skall denne
flytta till Chartres. Äter skall han blifva
ensam i världsstaden. Abbén föreslår
honom att följa med, och efter någon tvekan
går han in därpå.
Sedan tre månader tillbaka vistas han
således i Chartres. Det är hans afsikt att
skrifva helgonlegender, men kyrkan, ett af
de härligaste gotiska minnesmärken som
finnas, lägger helt beslag på honom. Nästan
systematiskt studerar han dess olika delar,
dess yttre och dess inre, portalfigurer och
krypta, glasfönster och liturgi. Öfverallt
söker han efter symboliken i denna
mångfald af olika bilder. Hela kyrkan är en
bok, hvars olika bokstäfver han söker tyda
för oss.
Det finnes utmärkta partier i detta
arbete. Skildringen af en mässa i kryptan
eller hans framställning af de primitiva
nederländarna äro förträffliga kapitel. Men
man får för mycket. Man tröttnar slutligen
på all denna beskrifning. Den
vetenskaplighet, som han ådagalägger, är för
skolastisk, för pedantisk. Durtals själstillstånd
är icke heller alltför intressant. Han
förblifver egentligen densamme. Han är
omvänd. Denna omvändelse uppfattar han
nu nästan som ett slags triennium i kyrklig
arkeologi. Han säger, att Gud fångat
honom genom hans sinne för konsten och
musiken. I trappistklostret hade han lärt
känna den verkliga liturgien och
kyrkosången. 1 Chartres har han studerat
symboliken. Det återstår nu för honom att få
höra den fullkomligaste liturgien och den
gregorianska sången. Detta skall han
uppnå hos benediktinerna i Solesmes.
Han skildrar denna sin lärogång i
L’oblat, den sista romanen i den
trilogi, som Huysmans ägnat åt kyrkan och
klosterlifvet. Durtal har redan lämnat
klostret i Solesmes, och vi återfinna honom nere
i Bourgogne i ett annat benediktinerkloster,
Val des saints. Han bor utanför klostret
och förbereder sitt upptagande som Oblat
i klostret, d. v. s. han skall hafva alla en
munks rättigheter utan att aflägga något
bindande munklöfte. Åter har man här en
hel rad beskrifningar af klosterlifvet, kyrk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
