Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Fredrika Bremer och hennes »vinterdotter». Af Lotten Dahlgren. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
630
LOTTEN DAHLGREN
i saraspråk med sina tankar, fordrade
hon ej ett oaflåtligt sällskapande, och
högt värderade hon »ett ensamt
kringströfvande». När hon anländer till en
plats, börjar hon vistelsen helst med »en
liten enslig upptäcktsfärd, sådan jag
alltid gärna företager på hvarje ny ort och
i hvarje för mig ny stad. Jag
orienterar mig på detta vis bättre än med
ciceron, och föremålen tala till mig
omedelbart med friskhet och kraft».
Innerligt fröjdas hon dock åt att vid
sin sida ha en dotterlig väninna att dela
reslifvets ljufhet och leda med, och
känner sig lycklig att vid nedskrifvandet af
färdens episoder och intryck inte längre
behöfva tala bara i första personen
singularis: »Jag säger nu vin, intygar hon,
»och det gläder mig».
Efter sammanträffandet dröja de en
vecka i Genua, besöka sedan Spezzia,
Pisa och Florens, »det vackra, det
blomstrande, där solen strålar i sommarprakt
och lif öfver de gröna kullar och parker,
midt ibland hvilka Florens sitter som en
städernas blomma, rik på skönhet och
lefnadsfröjd», och där »Jenny strålar i
kapp med allt vackert och gladt, som
omgifver oss».
Så bär det öfver Siena af till Rom,
»inpackade i diligensens kupé på ett sätt,
som mera passar för sillar än för
människor». Ar 1857 lefde man ännu i
Italien, söder om Piemont, i diligensernas
och vetturinernas tidehvarf, det af alla
romantiskt anlagda resande så lifligt
saknade, då man t. o. m. på vägen mellan
Siena och Rom kunde riskera ett
sammanträffande med röfvare. Men fast man
skrämt våra resande för dylika, fingo de
oantastade fullfölja färden, hvilken, med
alla sina obekvämligheter och obehag,
ej saknade sin njutning för den vakande
Fredrika, där hon genom vagnsfönstret
betraktar »den sofvande jorden och den
nya dagens stigande ljus» öfver det
förbiilande landskapet.
Ändtligen nå Fredrika och hennes
dotter för vintern resans mål; de äro i
Rom, och deras samlif i den eviga
staden begynner.
Den första veckan upptages
förnämligast med att söka efter rum. Efter
några dagars trägna forskningar lyckas
man finna ett par trefliga sådana vid
Corso, icke långt från Monte Pincio och
Piazza del Popolo. »Vi hafva där»,
berättar FYedrika i sin reseskildring, »en
god värdinna, en liten pigg och kvick
»Donna» (eller tjänarinna), som sörjer
för vårt hushåll, och vi kunna redan
intyga sanningen af sägen: att man
ingenstädes kan lefva så bra och för så
godt pris som i Rom.» — »Så är»,
fortsätter hon, »vårt materiella lif i god
ordning och jag kan med desto friare
sinne ägna mig åt Rom, sibyllan med
de underbara böckerna, ristade med
runor af forntid och framtid.»
Studerandet af den romerska
sibyllans aldrig slutförtäljda saga måste, som
naturligt är, fylla den allra största delen
af den kunskapssökande,
sanningstörs-tande, outtröttligt spörjande, skådande
och lyssnande Fredrikas dagar. Mycken
tid torde ej blifvit öfrig för »de långa
ljusaftnarnas ro», hvarpå hon förberedt
sin unga väninna. Men oändligt kärt
blef det för dem båda att, efter den af
beseende och sällskapande uppfyllda
dagen, återvända till deras »lilla nordiskt
stilla hem vid det bullrande Corso», där
Fredrika helst tillbringar sina aftnar,
»sitter vid spiselelden i vår salong,
lyssnar till hvad Jenny vid lampans ljus
läser högt för mig och låter därunder
ögonen promenera emellan spiseldens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
