Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Under lagrarna. Af Georg Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNDER LAGRARNA
647
ver snäckans blankslipade kant. Ställets
stamgäster skulle ej känna sig
hemmastadda, om ej detta plaskande stilla och
oaflåtligt ackompagnerade samtalet.
De ha i dag en hedersgäst i sin krets,
och de sitta kvar efter frukosten, och
den trinde Pasquale glider ljudlöst fram
och ställer oombedd nya flaskor på
bordet.
— Pasquale — säger den jovialiske
danske målaren, som sitter rödmosig
och tvärsäker i skjortärmarna och med
kritpipan i mungipan — vår vän
Pasquale har löst perpetuum
mobile-proble-met. Har någon sett honom annat än
i rörelse?
— Är då inte allt i rörelse? undrar
den tyske apostlalike mannen med de
bleka kinderna och den svärmiska
blicken. ■— Är inte allt i växling, allt i oro?
Då säger en stilla, djup röst:
— Här är hvila, i Rom är hvila.
Det är hedersgästen som talar, en
kraftig, äldre man med ett friskt, ungt
ansikte, inramadt af gråblondt hår. Ett
stänk af solglitter leker öfver hans
skuldror.
— Signor Thorvaldsen säger som
alltid det träffande ordet, ropar en tysk
beundrare. Och den bleke med de
svärmiska ögonen upptager den
ordknappe Thorvaldsens tanke.
— Visserligen. Rom är lugnet,
friden. Här är lustgården, där det är oss
godt att vara. Vi barbarer från norden
måste komma hit för att lära oss förstå
hvad skönhet är. Och för att glömma
vår vinter med dess isar och snö,
naturens köld och sinnets.
Där var i kretsen en nykommen, en
liten ung man med ljusblå barnögon
under den stora halmhattens nervikta
brätten. Till honom vände sig den
bleke nu:
— Jag lyckönskar er. Ni står vid
dörren till lifvet. Pånyttfödelsen väntar er.
Den nykomne, som hette Jens och
var från Badstuestræde, var blyg i
sällskap med de gamle romarne och
smickrad af att få sitta vid samma bord som
sin store landsman, konstens furste. Men
han var en uppriktig gosse och hade
därtill blifvit bortskämd vid akademien,
och nu sade han saktmodigt men
tvärsäkert:
— Jag hoppas det. Men jag
längtar till Köbenhavn.
Han hade kommit direkte från sin
mamma och från Eckersbergs skola, och
man skrattade obarmhärtigt åt att det
fanns en som längtade från Rom till
denne Ravnekrog där uppe i norden.
Och den jovialiske, som glömt sig kvar
i Rom sedan ett tiotal år eller två, lyfte
sitt glas och ropade med sin gälla röst:
— Hurra för Köbenhavn, jordens
dejligaste stad med det skönaste torg
och den vidunderligaste häst!
Lille Jens fick tårar i sina trofasta
förgätmigejögon. Men hans store
landsman, som smålett men ej skrattat,
nickade vänligt öfver till honom och sade:
— Jag längtade också hem. Det
var när jag inte hade något annat hem
än Danmark.
En gammal herre satt vid sidan af
Thorvaldsen, en gubbe med hvass
rof-fågelprofil och friserade hvita lockar —
klädd med gammaldags smak och
gammaldags sirlighet. Han hade hittills låtit
de unga sköta konversationen, men nu
hostade han och vände sig till den allra
yngste, den nykomne.
—• Förlåt oss, min unge vän — sade
han. Förlåt oss vårt skratt. Ungdomen
måste tillgifva oss gamla både att vi
existera och att vi tillåta oss ha åsikter,
som vi lefvat oss till. Låt oss träffas
i dag om ett år, och säg oss då, om
ni vill resa härifrån.
Ser ni, hvart ni än reser, så finner
ni ett och samma, mer eller mindre hög-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
