Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Från operan och konsertsalarna. Af Andreas Hallén. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN OPERAN OCH KONSERTSALARNA 651
land (förspelet) och i låglandet (i:sta och
2:dra akterna). En stor godsägare
(Sebas-tiano), som vill upphjälpa sina dåliga
finanser genom ett rikt giftermål, förmår en
i tjänst hos honom stående herde (Pedro)
att gifta sig med hans älskarinna (Marta)
utan att vilja uppgifva sina rättigheter som
hennes älskare. Flickan, som först trodde
att Pedro blifvit härför köpt af sin herre
och således visste om deras intima
förhållande, lär sig snart älska sin man och
förråder för honom Sebastianos slemma
afsikter. Svartsjukan drifver den bedragne äkta
mannen till hämnd, och i en våldsam seen
stryper han sin husbonde. Slutscenen är
minst sagdt — obehaglig. Denna opera
har af fackkritiken i Tyskland och
Österrike emottagits med aktningsfull
hänsynsfullhet, men man har med rätta beklagat
att d’Albert valt ett sådant stoff, hvilket
därjämte ej ligger för hans musikaliska
temperament, som bäst gör sig gällande i
hans bägge operor »Abreise» och »Flauto
solo», mera tillhörande den komiska
operagenren. Eugen d’Alberts dubbla
konstnärs-begåfning, både som pianist och
kompositör, har betydligt utjämnat den eljest för
operakompositörer så törnbeströdda vägen.
Hans talang verkar otvunget naturlig, lätt
och flödande, melodiskt och harmoniskt
tilltalande med intelligent tillgodogörande
af alla nyvunna uttrycksmedel. Han vill
ej skapa några nya former, utan tager från
nutidens rika skatter hvad hans fantasi
osökt bjuder, utan att länge reflektera öfver
möjliga likheter och reminiscenser, och han
är således i ordets bättre mening —
eklektiker. Med afseende på den formella
behandlingen kan man säga, att han i sin
»Tiefland» gjort en kompromiss mellan
den italienska verismen och en mycket
modererad wagnerism. Ledmotiv
förekomma sålunda, men äro mera
kännetecknande för vissa situations- och
stämnings-moment än som bestämda
personlighetsmärken. d’Alberts orkesterbehandling är
alltigenom välklingande, om ock ej
uppvisande några säregna drag.
Liksom »Butterfly» gafs denna opera
med dubbel besättning i hufvudrollerna.
Sålunda alternerade fruarna Lizell och
Lyckseth-Scherven som Marta, hrr
Strömberg och Forsell som Sebastiano, hrr
Stiebel och Oscar som Moruccio samt
fröknarna Hesse och Larsén i Nuris parti,
PETER CORNELIUS.
Herr Nyblom var ensam representant för
herden Pedro, en ganska ansträngande och
vokalt fordrande roll, som han isynnerhet
dramatiskt förstod att gifva en rätt lycklig
karaktäristik. Samtliga uppträdande hade
nedlagt ett redbart arbete i verkets
intresse och äro värda allt erkännande för
den lyckliga lösningen af sina ingalunda
lätta uppgifter, och särskildt herr Forsell
hade som Sebastiano skapat en ny och
originell typ af en förkommen roué, som
ånyo ådagalade hans mindre vanliga
sceniska begåfning.
Operan var instuderad af herr
Meissner, som ledde det hela med säker hand,
och hr Lindén bekräftade ytterligare
genom sin iscensättning, att operan i honom
fått en mycket dugande förmåga. De nya
dekorationerna voro anslående och
särskildt förspelets, som visade en präktig
och färgglänsande bild af Alperna med
gletscherna i bakgrunden.
Icke långt efter denna premiär började
den danske kammarsån garen Peter
Cornelius sitt med stor reklam bebådade
gästspel. Hans första uppträdande i
»Lohengrin» blef ej någon riktig succés, då hans
röst med afgjord lyrisk timbre är
påfallande svag i mellanregistret och endast
mot höjden bjuder på en fylligare och
bredare klangstyrka. Det musikaliska fore-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
