Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Svenska romaner och noveller. Af John Landquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSKA ROMANER OCH NOVELLER
66 3
att Ellen Wester är en poet. Och slutet,
då Anita, lämnad af den älskade, hvars vida
horisont hon skuggade blott ett ögonblick,
och hemlös i den bistra hårda världen
begår de öfverflödigas handling, har en vacker
stämning af varmt och obegränsadt vemod.
Det är med öfvervägande lust och godt
humör man läser de första kapitlen i
Figaros bröllop, och man hoppas få den
glädjen omtala, att Hugo Öberg skrifvit
en bra bok. Han smittar oss i början med
sitt flödande expansiva lynne, sin klämmiga
och lynnesmättade dialog, sin duktiga och
vakna observation af de yttre föremålen.
Han behärskar det lefvande
hvardagssprå-kets karaktäristiska vändningar och slang,
och hans stil är direkt på sak. En frisk
och stark sinnlighet är åtminstone ett af
villkoren för konsten, och Öberg har ett
fint väderkorn för sinnliga stämningar. Han
kan gifva oss t. ex. höstens doft af fukt
och mylla och blad under parkens träd i
en ljum skymning, så att tusen
minnesassociationer vakna och vårt hjärta bevekes.
Han är virtuos på allmänkänslor och
allehanda slags humör. Han kan ge oss den
trista eftermiddagens sömniga hemstämning,
då ännu hela våningen ligger mörk, och
briljant det strålande och högröstade
festlynnet med sång och glam och kurtis.
Affekterna i deras normala förlopp hos
kraftiga människor, kärlekslidelsen åtminstone
i dess stora primitiva grunddrag skildrar
han med saftig insikt. Svartsjukan —
fiendskapen — kärleken — förlåtelsen i
sin eviga kretsgång, där ingen makt
någonsin lyckas helt besegra den andra — till
det sista i oregelbundna eruptioner — det
är Öbergs starka och väl kända tema.
Stolthetens och ömhetsdriftens kamp, det
slutliga totala uppgifvandet, okunnigheten
om hvad som är det rätta — detta
skildrar han i korta och laddade ord.
Men där vår uppmärksamhet ej kan
absorberas af blotta skildringen, där moraliska
och intellektuella moment tränga sig i
förgrunden, där känna vi beklämmande
synviddens trånghet. Det blir också till slut
en alltför grof och enformig psykisk skala
författaren i allmänhet drar igenom; och det
hamnar sig på det konstnärliga. Allt
eftersom man kommer fram i boken får man för
många nedslående och obehagliga
förnimmelser för att man ej mer än en gång
skulle bli frestad att lägga den ifrån sig
med den tanken: Hvad kommer mig detta
sällskap vid, dessa grälande och naed all
musiktalang oskolade stämmor, dessa simpla,
oresonliga uppträden, de naiva erotiska
förtroenden som bytas mellan dessa män?
I all sin bitterhet, plåga och passion torde
väl bland moderna män och kvinnor
kärlekens strid utkämpas på ett helt annat
plan, med sorgsna, tysta eller inga ord, än
det sker i denna tjockt borgerliga krets af
lagom bildning, bastanta kroppar och
hurrande festhumör. Här knytas näfvarna och
framhväsas icke alltför nya och
individuella skällsord, och om läsaren redan under
romanens korta tidsutsnitt får mer än nog
af vår här förekommande renässanshjältes
sura gnat på hustrun för en tio år
gammal historia, må han i alla fall vara alltför
tacksam att ha sluppit bevittna det gångna
decenniet. Det pinsamma intrycket
kommer däraf att författaren icke tar afstånd
från sin hjälte, som saknar all nobless’
behag och stillhet utan med okritisk beundran
sympatiserar med sitt kraftsnilles
vredesutbrott och storartade egoism af långsint och
bortskämdt barn. Man gör knappast rätt
i att sammanställa de Öbergska
äktenskapsscenerna med Strindbergs. Hos Strindberg
finnes en annan etsande intensitet. Hans
repliker äro uppsprungna ur djupare hat
och lidelse, själarna själfva äro här
angripna, man känner hur de äro sjuka och
lidande innerst (som i Dödsdansen). Öbergs
individer äro mer borgerligt friska, deras
vrede har snarare karaktären af
öfvergående affekt än af hat. Dessutom är ju
Strindbergs dikt också erotiskt mera sammansatt
och äfven mer lyrisk. Han öppnar oss
himmelsoaser af blåaste ömhet. Eller vi
inledas i resignationens sorgsna blidhet, i
ensamhetens ro. Eller han ringer
försoningens söndagsfrid öfver jorden. Strindberg
är en religiös människa. Öberg mera
världslig.
Hjälten i »Figaros bröllop», doktor
Va-nell, läroverksadjunkt i zoologi och tyska,
skildras som en ståtlig man af oförbränneligt,
ojämförligt temperament och begåfning. Han
är högrest, har rak hållning, klar panna, svarta
mustascher och pipskägg, blåa »snilleögon»
— möjligen är det sådana ögon som
Strindberg mera drastiskt kallat »supblå». Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
