Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Gustaf II Adolfs friarefärd till Tyskland 1620. Af Severin Bergh. Med 16 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
prinsessornas närvaro. De svenska
herrarna underhöllo sig under tiden med
hoffröknarna. Så vandrade man åter
tillbaka till härbärget i staden. Under
aftonmåltiden inträdde plötsligen en
page, skickad af unga kurfurstinnan;
han hviskade något i örat på Johan
Kasimir och försvann. Hvad kunde
det vara? Nyfikenheten blef
naturligtvis stor, men när pfalzgrefven steg upp
från bordet och sade: Nu skola vi
taga oss en promenad i
slottsträdgården, förstod man genast hvad det var
fråga om. Emellertid spanade man
förgäfves efter prinsessan i trädgården; i
stället uppenbarade sig pagen om igen
och hviskade åter något till Johan
Kasimir, som genast vände om till staden.
Maria Eleonora hade, när det kom till
kritan, icke fått lof att gå ut. Detta
verkade dock icke synnerligen
afskräckande, så mycket mindre som Arnim
åter uppsökte konungen och bragte »goda
tiender»; för öfrigt hade man också fått
»god förtröstning» genom andra.
Hittills hade allting försiggått i en
viss lugn ordning med iakttagande af
etikettens fordringar; ingenting
egentligen uppseendeväckande hade tilldragit
sig. Men nu började händelserna
antaga en mera äfventyrlig karaktär. Midt
i natten vid 3-tiden knackade det på
porten. Man öppnade. Det var en herre
som hette Blomberg, anställd som
prestaf (uppvaktande) hos Johan Kasimir
under dennes vistelse i Berlin; han ville
nödvändigt tala vid Adolf Karlsson.
Konungen väcktes, klädde genast på sig
och gick ut med Blomberg och den
oundviklige Arnim, som också var tillstädes.
Först efter ett par timmar kom han
tillbaka. Det är klart, att denna nattliga
vandring skulle gifva upphof åt mer eller
mindre konstiga rykten. Det troddes,
att Gustaf Adolf besökt Maria Eleonora
och till och med »så vidt konverserat
med fröken, att han hade bekommit en
kyss af Hennes furstl. nådes mun uti
hennes kammare». Huruvida så
verkligen var förhållandet, må lämnas därhän,
men att han på något sätt erhållit ett
meddelande från henne, är dock sannolikt.
Emellertid ansågs det olämpligt att
stanna längre i Berlin. Men hvart skulle
man taga vägen? Att resa hem till
Sverige var omöjligt, ty kaptenerna på
örlogsfartygen hade ju fått order att
afhämta beskickningen först några dagar
före midsommar. Den unga
kurfurstinnan rådde Johan Kasimir att resa till
Braunschweig och stanna där en tid hos
Maria Eleonoras äldsta syster, som lär
ha haft ett visst inflytande hos modern,
hvaraf man med fördel borde kunna
begagna sig. Detta förslag föreföll vid
första påseende ganska antagligt, men
öfvergafs, emedan man insåg, att
konungen svårligen under en längre tid
skulle kunna bibehålla sitt incognito. I
stället beslöts att göra en resa till
sydvästra Tyskland och särskildt
Heidelberg, som då var kurfurstens af Pfalz
residens. Kungen kunde då också,
såsom Johan Hand anmärker, få tillfälle
»att se flera fröknar, på det att om detta
— d. v. s. det brandenburgska förslaget
— icke ginge för sig, man kunde ändå
komma till rätta». Arnim, som just
fruktade något sådant, sökte därför afstyra
resan, men förgäfves.
Efter frukosten den 17 maj begaf sig
Johan Kasimir i väg med sitt följe.
Första natten tillbringades i Saarmund, en
liten stad sydost om Potsdam. Just när
man skulle bryta upp därifrån följande
morgon, kom ett bref till pfalzgrefven
från kurfurstliga rådet Bellin, som bl. a.
omnämnde, att många börjat misstänka,
att konungen af Sverige varit i Berlin.
Johan Kasimir skickade strax sin
kammartjänare tillbaka med svar, och Gustaf
Adolf passade på att med samma bud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
