Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Återseendet. Af Gustaf Ullman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stadskaféet, som alltid tycktes Ivar gömma
så mycket, alltid i sin rökstinna luft båra
en krydda af internationellt fördärf.
Holger var inte ensam; han hade med sig
en ung man, mer passande i denna
om-gifning än Blink.
— Du känner väl inte den här
pojken? Det är Jean Witz, Sveriges
styf-vaste akrobat; vi äro djäfligt goda
vänner.
— Så. Goddag, herr Witz! — Helle
tryckte akrobatens hand, som klämde
hans fingrar reklamartadt hårdt.
— Jo, för ser du, jag är
stockholmare nu för tiden, och amatör i
cirkusbrottning — fortfor Blink förnöjdt.
— Ah, har du — flyttat —
hemifrån ?
— Jojomensan! — flinade Blink. —
Här har jag det mycket bättre; egen
möbleringsaffär på Söder!
— Åh! Gratulerar!
— Sitter du ensam och super?
— Ja. — Ja, vill herrarna slå sig
ner, så —?
Helle kände ingen lust att under dessa
omständigheter förnya bekantskapen, men
af ren, slö artighet -— och en liten smula
nyfikenhet, trots allt — bjöd han de två
göra sig sällskap. De biföllo utan
tvekan. Kaffe och punsch inknackades,
inledningen var gjord. Helle betraktade
sin beväringskamrat flyktigt, men vaket,
och fann, att han förändrats, och
knappast till sin fördel: ansiktet hade blifvit
bredare, hvilket det ej tålt vid, samt
mörkare färgadt, tydligt nog af allt för
stor välmåga. Och framför allt, sättet
hade sjunkit från rent naturlig
själfbelå-tenhet till ett slags skrytsamt koketteri,
nu för Helles räkning och än mera för
akrobatens. De två bytte för öfrigt
otrefligt menande blickar, herr Witz’
dock de fulaste. Det var en storväxt,
mager, men muskulös gestalt, hvars lilla
kantiga, gråbleka och svartmuskiga huf-
vud man ej alls skulle fäst sig vid —
inför den skräckinjagande kroppshyddan
— om ej de gröna ögonens och den
smala munnens leende så utmanande
dragit till sig uppmärksamheten. Herr
Witz gjorde, i all sin dofva
tillbakahål-lenhet, Ivar Helle allt mer förstämd. —
Holger märkte det och lät sin fuktblå
blick glida in i Ivars.
— Vi hade fan så mycket sattyg
ihop, du! Och hans knä knuffade
broderligt Ivars under bordet.
— Säkert! —medgafHelle ofrivilligt
leende.
— Minns du litrarna, du langade ut?
Det gällde de brännvins- och
punschbuteljer Ivar genom ett fönster
smugglat ut till Holger, från hörnrummet i
underofficerarnas mess, där studenter och
förmögnare beväringar fingo hålla till.
— Och minns du — — minns du
— ? — Allt flera minnen lockades fram,
skärskådades och lofprisades. Holger
kom allt närmare Ivar, lutad öfver
glasen. Det blef litet besvärligt. Ivar vände
sig till akrobaten.
— Herr Witz! — — De skålade
ceremoniöst.
— Hvar har herr Witz gjort sin
militärtjänst? Akrobaten brast i skratt,
hvari Holger raskt instämde.
— Ingenstans, förstår ni! Jag är fri
artist, från barndomen, gudskelof! Har
varit — utrikes -— mest.
— Åh, så!
— Ja, det gör du rätt i, Jean! —
ropade Blink håll dig undan sabel-
fånarna! Skål! — Inte sant, du, Helle!
— — Och han dunkade Ivar på
skuldran.
— Skål! — sade denne.
Ivar mindes plötsligt, hur Holger en
gång gömt honom under en pressenning,
då Ivar var sjuk under en fältmanöver
och söktes af en förman.
— Ligg still’, bara, och håll käftl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
