Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Något om Spetsbergen. Af Gerard De Geer. Med 11 bilder efter fotografier af Oscar Halldin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kuster under 16- och 1700-talens
klassiska hvalfångsttid hänsynslöst tillroffade
sig de rikedomar, som påträffats inom
den arktiska djurvärlden, följde under
slutet af 1700- och början af 1800-talet
hvad man kunde kalla Spetsbergens
medeltid, då fattiga ryska pälsjägare i
bristfälliga småstugor pä mångfaldiga
ställen öfvervintrade på Spetsbergen utan
att dock veterligen hafva ökat våra
kunskaper om detta land. I den mån
ryssarna lämnade landet, påbörjade norska
fångstmän en efterskörd af hvad som
ännu inom den arktiska djurvärlden hade
något penningvärde och som ryssarna
med sina sämre farkoster ej kunnat
åtkomma. Däremot vistades norrmännen
mindre i land och lämnade ej heller
några viktigare bidrag till kunskapen
om Spetsbergen, ehuru de från sina
talrika djärfva fångstturer meddelat en och
annan uppgift rörande själfva
kustlinjens ungefärliga förlopp.
Spetsbergens nyare tid kan sägas
börja med de vetenskapliga
expeditionerna, som efterhand i dessa aflägsna
och ogästvänliga trakter, där
vinningslystnaden redan syntes hafva gjort slut
på allt af värde, uppdagat nya,
utomordentligt gifvande fält för det
mänskliga vetandet.
Redan Linnés bekante lärjunge Kalm
företog en vetenskaplig resa till dessa
farvatten, som därefter besöktes af den
bekante norske geologen Keilhau,
hvilken landade vid en punkt på Sydkap
och en på Stans Foreland. Särskildt
betydelsefullt för Spetsbergens
utforskande blef det besök, som år 1837 där
gjordes af den framstående svenske
zoologen Sven Lovén. Hans skarpblick
igenkände bland Ishafvets snäckor och
andra lägre hafsdjur samma arter, hvilka
efterlämnat sina skal i de bohuslänska
snäckbankarna, som sålunda måste hafva
tilldanats under arktiska förhållanden.
Genom Lovén väcktes hos Otto Torell
intresset för hithörande undersökningar
och därmed för de arktiska trakterna,
till hvilkas utforskande han så kraftigt
bidragit, ej blott genom sina egna
expeditioner, utan också genom att för
liknande företag intressera andra forskare,
och främst bland dem A. E. Nordenskiöld.
Sålunda kom det sig, att svenskarna
påbörjade den långa följd af arktiska
expeditioner, genom hvilka de inlagt
så mycken förtjänst rörande kunskapen
om jordens mest ogästvänliga och i flera
afseenden egendomligaste naturområden.
I omedelbart samband med dessa
forskningar hafva svenskarna också
intagit en framskjuten ställning i afseende
på studiet af den stora kvartära istiden,
då högarktiska förhållanden rådde inom
de länder, som numera bebos af flera
bland den norra hemisfärens förnämsta
kulturfolk.
Af svenskarnas många polarfärder
hafva de långt flesta, eller mer än ett
tjugutal, varit riktade mot Spetsbergen.
Om dess skilda naturförhållanden
föreligger också sedan lång tid tillbaka en
omfattande svensk litteratur, som på
ett så mångsidigt och sakrikt sätt lagt
grunden till Spetsbergens planmässiga
utforskande, att man med skäl
betecknat detta land såsom en svensk
vetenskaplig eröfring. Och i den mån
forskningen närmare uppdagat, hurusom snart
sagdt hela naturen i vårt eget land
utvecklats från förhållanden lika dem, som
ännu råda på Spetsbergen, har det för
våra naturforskare alltjämt varit af
synnerlig vikt att inom detta vårt närmaste
polarområde kunna erhålla lösningen på
de många nya spörsmål, som efter hand
yppa sig i fråga om vårt eget lands
natur. Som vissa af dessa frågor ju
äro af stort allmänt intresse såsom
belysande exempelvis historien om
människosläktets tidigaste utvecklingsskeden,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
