Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Monica af Sophie Elkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon sitter vid skrifbordet i ett vackert flickrum, fint och personligt ordnadt. På
skrifbordet i ett glas ?iågra hvita liljor. På väggarna böcker och gravyrer.
Då ridån går upp, sitter Monica och trummar en marsch på skrifbordet, flyttar
undan några småsaker, drar fram bläckhornet och doppar pennan, skrifver ett
ögonblick, rifver sönder papperet i många bitar och kastar dem i papperskorgen.
Ho?i reser sig häftigt upp, stampar i golf v et och säger:)
— Det är då för otroligt, att jag inte
kan skrifva de där tre ’raderna. Det
be-höfs inte mer än tre rader — det är bara
det som behöfs, att han inte skall kunna
läsa något alls mellan raderna, inte något
alls. (Efter ett ögonblicks paus.) Hur
var det jag började, det kanske inte var
så omöjligt, och om jag inte kan hitta på
något bättre — — —
(Hon tar upp en handfull
pappersbitar ur papperskorgen och försöker sätta
ihop dem, så att de bli läsbara. Ändtligen
läser hon:)
»Jag har fått ert bref, och jag måste
tyvärr svara ett nej.» — Nej, nej, nej, inte
kan där stå måste och tyvärr. Det ser
ju ut, som om någon tvingade mig att
säga nej, och som om jag gärna ville säga
ja. (Hon sopar ner pappersbitarna på
golf vet.) Ack, om det bara vore det, att
någon tvingade mig att säga nej, så skulle
de få se, att jag svarade ja.
(.Hon försöker åter att skrif’va.)
—- Nej, det går inte, det går inte.
Och det går heller inte att plumsa midt
in i brefvet och säga nej. Det måste väl
vara en öfverskrift. Skulle jag skrifva ja,
då vore det väl ingen konst att börja, då
kunde jag skrifva »min älskade, min
älskade, min egen älskade Erik».
(Hon lägger handen öfver ögonen, sitter
en stund alldeles orörlig, så rycker hon till
sig pennan och raspar ihop några rader,
som hon sedan högt uppläser.)
»Herr Häradshöfding Erik Wendt! Det
*gör mig ondt att nödgas bedröfva er med
att säga, att jag ej kan annat än afslå ert
frieri. Jag har skäl, som jag ej kan
meddela er, men som äro afgörande för mig.
Eder tillgifna Monica Wilkins.» — Nej, hvad
det låter likt ett romanbref eller ett
teater-bref, men det är i alla fall ett ordentligt bref
och rakt på sak. Bara man riktigt vill,
så går allt här i lifvet. Bara inte viljan
är sjuk, så går allt.
Det var egentligen bra sagdt, jag
undrar om jag hittat på det själf eller läst
det. Nåja, det är detsamma, det får jag
tänka på sedan, nu skall jag bara se
igenom brefvet en gång till och skicka af det.
»Herr Häradshöfding Erik Wendt!»
Det låter då alldeles som ett affärsbref.
Men jag kan inte hitta på något annat, så
det får vara. Det är ju också en mycket
viktig affär att gifta sig, och lika viktigt
är det att besluta sig för att aldrig gifta
sig. Det är det jag gör, när jag skrifver
nej till det här brefvet. (Hon slår hande?i
hårdt i bordet.) För detta är en frestelse!
(.Efter en stunds paus och med en djup
suck tar hon upp sitt bref och läser del
halfhögt.)
»Det gör mig ondt att bedröfva er med
att säga — — —.» Det är väl inte för
starkt, att jag skrifver bedröfva er. (Hon
tar upp ett bref, som ligger på portföljen,
och ser efter.) Han skrifver: »Ni gör mig
olycklig för hela mitt lif, om Ni inte .»
Åh, det är ett förtjusande bref, hans
bref, jag undrar om någon människa i
världen har fått ett sådant bref som det
här. Det tror jag inte. Jo, det är sant,
mamma har visat mig pappas kärleksbref
till henne, och de äro också mycket
förtjusande. Åh, det är rysligt —. (Några
ögonblicks paus.)
Men mitt bref är så förfärligt dumt
och stillöst, och det jag skrifver om att
jag har skäl att säga nej, som jag inté kan
meddela honom — det låter så
besynnerligt för den, som inte kan veta hvad jag
tänker på — nästan som om jag — (lifligt
minspel och häftig skakning på hufvudet.)
Ack, att han skulle fria skriftligt och
inte muntligen, då hade det varit så mycket,
mycket lättare, så orimligt mycket lättare.
— Då hade jag sagt — ja, jag undrar
hvad jag hade sagt. Å, att han skulle
skrifva! Att en stor och fasligt klok karl
skulle vara. så dum. Om han bara hade
tagit det för gifvet och ingenting frågat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
