Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Monica af Sophie Elkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
längtar efter pappa, för då blir jag alldeles
utom mig och blir så häftig och säger
henne, att man förnedrar sig genom att
längta efter en människa, som gjort en så
mycket sorg och olycka, som pappa gjort
henne, och att man inte kan älska den
som man inte kan högakta utan måste
förakta. Och mamma säger: du har så
rätt, så rätt, men vänta bara tills din tid
kommer, den kommer nog också, om du
får lefva. Då vet du hvad man kan och
hvad man inte kan. Nej, ånej, den tiden
kommer aldrig. Eller den har redan
kommit — men det vet mamma ingenting om.
Jag kan inte tala om mitt med mamma.
— Åh, kärleken är förfärlig, då man älskar
som hon älskar — och som jag älskar!
(Hon trycker passioneradt blommorna
till sina läppar och låter dem sedan falla
på skrifb or det.)
— Kärleken måtte vara ljuflig för de
lyckliga, som med en sådan här öppen
famn (hon sträcker vidt ut båda armarna)
förtroendefullt kunna gå den och lifvet
till mötes. Jag kan det inte . . .
Och jag har sagt så många gånger,
och jag har också trott det, att det är en
så stor lycka att lefva i vår tid, då man
lefver under eget ansvar och själf
bestämmer öfver sitt öde. Nu undrar jag, i
synnerhet i afton undrar jag, om det inte
skulle vara bra mycket lyckligare, om någon
tog mig vid handen, om jag hade en
riktigt sträng och oblidkeligt hård far, som
tog mig vid handen och tvang mig att bli
lycklig, åtminstone några år, några
månader, några timmar. Så länge det
varade, åtminstone några minuter skulle det
väl vara — det jag nu skulle anse vara
den högsta lyckan.
Det är inte min skull, att jag inte
vågar, jag har blifvit vettskrämd, då jag
var barn, och jag vågar inte, jag vågar
inte, jag vågar inte!
(Hon tar ett papper, skrifver hastigt
några rader, kuvert er ar bref vet och skrifver
utanskriften. Så hejdar hon sig.)
— Nej, jag kan inte skicka af ett så.
dumt bref, och jag kan inte skrifva ett
ordentligt bref till honom. Jag har ju
försökt så många, många gånger, och jag:
kan inte.
(Hon försöker än en gång, men kastar
nästan ögonblickligen pennan ifrån sig.
Hon stampar i golfvet.)
— Jag ser ju, att jag är en idiot och
att jag inte kan, det är inte värdt att
bjuda till. Hvad skall jag göra, hvad
skall-jag göra!
(Hon sitter och vaggar med kroppen
fram och åter, så säger hon stilla och
skamsen:)
— Men jag behöfver ju heller inte
skrifva och svara genast, samma minut som
jag fått hans bref. Jag kan ju råka honom
i morgon, om jag vill. — Och jag vill
nog. Därför att jag inte har något annat val.
Jag har ju försökt att skrifva hundra gånger,
och jag kan inte —
(Hon sitter en stund alldeles stilla, så
säger hon.)
— Nu sitter jag och tänker på något,
som jag nyligen hört och som jag tyckte
var så förfärligt vackert. Det var, att vi
unga alltid skulle ha ögonen öppna, så
att vi inte gingo förbi det stora ögon-
blicket i vårt lif . . .
Detta är det stora ögonblicket i mitt
lif. Det är intet tvifvel om det! Det är
väl därför som jag inte kan skrifva mig
ifrån det utan måste möta det med öppna
ögon.
Nej, hvad det är för en stor och
obe-skriflig lättnad att inte behöfva pina sig
med att skrifva, då man inte kan . . .
Det skall bli eget att råka honom och
själf säga honom det — säga honom det.
(Hon sitter ett ’ögonblick orörlig med
slutna ögon, så breder hon ut armarna på
skrifbordet och lägger ner hufvudet på aem
som för att dölja sitt ansikte. Ridån går
långsamt ner.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
