Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som hans gåmla amma — omedvetet
handlande i hela kvinnokönets namn — smugit
på honom, vänder han sig till hustrun:
»Laura, när du var ung och vi gick i
björkskogen med guldvifvor och trast,
härligt, härligt. Tänk hvad lifvet har varit
skönt och så det blifvit. Du ville icke
det skulle bli så här, jag ville det icke,
och ändå blef det så. Hvem råder då
öfver lifvet?» Hur öfverlägset målande
och sprungna ur hjärtat komma ej dessa
ord! Mörka, afundsjuka makter locka oss
in på farliga vägar, de hviska
misstänksamma ord i våra öron och. leda oss till
fördärfvet och förtviflan. Ibsen finner dessa
makter i vår egen själ. Strindberg
förlägger dem utom oss och anklagar Gud eller
makterna bedjande och förbannande. Men
förlägger han dessa makter utom sig själf,
så förlägger han i stället sig själf i sina
figurer. Ryttmästaren står vid afgrundens
rand, där vansinnet vinkar, men han har
liksom Erik den XIV Ȍtskilligt att
disputera med Djäfvulen», som här tagit hans
hustrus gestalt, och hon skjuter honom
sakta närmare och närmare det bottenlösa
djupet.
Faderns tvifvel på faderskapet
utvecklas här med en så fruktansvärd intensitet
och med en så nyskapande och genial
konst, att man ej vill ha ett enda ord
annorlunda. Det man i ett annat
sammanhang skulle skratta åt, får här i all sin
orimlighet ett förfärande allvar.
Ryttmästaren; God tro när det gäller en kvinna?
Det är riskabelt.
Doktorn: Ah det finns så många slags kvinnor.
Ryttmästaren: Nyare forskningar ha gifvit vid
handen att det finns bara ett slag.
Man ler kanske vid orden »nyare
forskningar», men det leendet stelnar snart, ty
här kämpar en man för sitt förstånd, hvars
sista rester hans hustru vill förinta.
I ny form dyker den gamla striden om
makten, som alltid förts mellan man och
kvinna, upp igen, men liksom vi tycka
oss finna, att det sociala hatet i våra
dagar destillerat ut ett ännu grönare och
giftigare etter än någonsin förut, så har vår
tids hat mellan man och kvinna i August
Strindbergs författarskap fått en virulens af
ny, förfärande styrka.
Man kan, då man ser »Fadren», fråga
efter den känsla af befrielse, som ett
tragiskt skådespel bör kunna framkalla, men
man kan ej undgå att gripas af den största
beundran öfver denna marridt i tre akter,
öfver denna hänsynslösa strid med
förgiftade vapen. Ensamt detta skådespel
ställer Strindberg i rang med alla tiders
största dramatiska författare.
Herr Falck spelade Ryttmästaren och
lyckades ge kött och blod åt figuren.
Både det kraftiga och rörande kom till sin
rätt. Vansinnet spelades måttfullt, och
scenen med amman, där fröken Flygare trots
sin ungdom redde sig bra, fick den rätta
ohygglighetsstämningen. Hustruns roll
utfördes af fröken Alexandersson, som
särskildt fick fram det hårda, triumferande
hos Laura. Hon hade intelligent och
samvetsgrant utformat den kräfvande rollen,
men lyckades kanske ej så bra i de veka
momenten.
Med stor framgång har herr Gustaf
Fredrikson uppträdt på Dramatiska teatern
just vid själfva årsskiftet.
»När är en kvinna gammal?» — »Då
man säger, att hon ser ung ut» har ett
kvickhufvud svarat. Att döma af herr
Fredriksons sista gästspel skulle jag vilja
säga att han ser märkvärdigt ung ut. Men
skämt åsido, det är ett verkligt nöje att
återse en skådespelare, som kan tala så
att det höres, utan att han forcerar rösten,
och som har de mest solida och
konstnärliga förutsättningar för att kunna utföra
spelevinken Alexander von Wollfs roll i
Ett ungkarlshem af Knut Michaelson.
Allmänheten var mycket belåten både med
den beundrade gästen och med det lättfattliga
och lättflytande skådespelet, där man
skrattade åt den lustiga dialogen, tolkad af sådana
mästare som en Hillberg, en Fredrikson,
en fröken Åhlander. En enda anmärkning
mot stycket! Inte friar väl en ung flicka
till en äldre »farbror» för att undkomma
en välsituerad, vacker löjtnant vid lifgardet
till häst, en ung herre, som hon själf
lågar för, och som passioneradt och troget
älskar henne tillbaka i tukt och ära,
bjudande henne evangeliskt-lutherskt äktenskap.
Kanske beror detta på någon dunkel punkt
i det outrannsakliga kvinnohjärtat, på någon
sorts jungfrulig point d’honneur, som jag
ej förstår. Fullkomligt riktig, om också
svår att förklara, är däremot den
samvetsäktenskapets svårupplöslighet, hvilken äfven
i detta fall visade sig hos konsul Ståhl i
hans förhållande till fru Wald. Det är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
