Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - En pardon i Guingamp. Af Mildred Thorburn-Busck. Med 18 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BRETAGNESKA FOLKDRÄKTER.
krimskrams draga till sig kunder.
Omkring värdshusen är det ett gladt och
brokigt lif, ciderkrusen tömmas, och den
gälla, högtaliga bretonskan ljuder
öfver-allt. Stimmet når sin höjdpunkt, när en
virtuos på »biniou», säckpipa,
bretag-narnas nationalinstrument, träder fram
och ackompagnerad af en flöjtblåsare
uppstämmer taktfasta, ålderdomliga
danser, som bokstafligen skrias fram i
skärande dissonanser mellan flöjten och
bi-nioun, endast något dämpade af det
stadiga humlesurret från den senare.
Musikanterna äro två fiskargubbar i blåa
linneskjortor, glada och rödflammiga af
cider och konstnärsfröjd. De stampa
takten och pusta och blåsa, så att man
förlåter dem deras musik för nöjet att
se på dem. —
Själfva staden Guingamp har den
prägel, som man belst vill tänka sig som
bakgrund till en folklig kyrkofest af detta
slag. Dess små hus med sina så godt
som obrutna murytor och djupt
liggande fönster kura sneda och lutande
ihop sig rundt kyrkan med ett och
annat ståtligare undantag, som det, där den
11 -åriga hertiginnan Anne af Bretagne
bodde, då vicomten af Rohan 1489 i
spetsen för tolf tusen man kom för att
intaga staden för den franske konungens
räkning, men blef tillbakaslagen genom
ett underverk af Notre Dame du bon
Secours, som från sin sockel på
kyrko-muren redan då vakade öfver stadens
väl.
Invid kyrkotrappan handlas med vigda
vaxljus, radband och porslinsbilder af
den undergörande madonnan, och redan
utifrån gatan får man en förnimmelse af
den mystiskt glimmande världen
innanför vapenhusets nätverk af finaste
järn-filigran. Allt efter som dagen glider
fram och aftonen nalkas, tätna skarorna
som styra sina steg ditin i halfdunklet,
där de redan i vapenhuset mötas af ett
Marie-altare, öfverhopadt med hvita liljor,
som ligga ända ned på golfvet och
sprida en bedöfvande, söt vällukt. Därinne
smyga kyrkotjänarna tysta omkring och
tända en efter annan af de långa
länkarna af små färgade glaslyktor, som bilda
festoner mellan pelarna och likt
gnistrande pärlband förlora sig uppe i dunklet
under de otaliga, härligt formade
hvalf-ven. Väldiga amplar af blommor,
grenar och mossa hänga ned ifrån
sidoskep-pen och blanda sin doft med
rökelseskyarna och med den säregna lukten i
gamla kyrkor, som tyckes mättad af
förgångna generationers fruktan, andakt och
förgänglighet. Omkring högaltarets
himla-sträfvande apoteos brinna redan enstaka
lågor utan att kunna skingra skymningen,
som råder inne i koret, endast guldet på
de undergörande bilderna, relikskrinen
och standaren glimmar mystiskt i ljuset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
